SPRÅKSPALTEN | Söndag 2 november

Idag tänkte jag försöka besvara två frågor. Den ena kommer från Per Gedin som vill veta varför den svenska avundsjukan skulle vara särskilt "kunglig". Den andra gällde mina språkspalter om gemenheter. Frågeställaren undrar hur Fröding, i den dikt som handlar om prosten som inte bara var rund utan också vänlig och gemen, kunde använda den föga skriftspråkliga formen våran. Den levande förebilden till denna litterära prosten hette förresten Johan Bernard upplyser Magnus Unger mig om. Den dikt som åsyftas och där en språksynd möjligen begåtts är givetvis "Våran prost".
Enligt romersk-katolsk teologi finns det två slag av synder: dödssynder och förlåtliga synder. Dödssynderna är sju: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, likgiltighet.
Att svenskar skulle vara särskilt benägna för avund är en gammal och slitstark föreställning. Redan i Erikskrönikan från 1400-talet påstås att avund och girighet är
typiska svenska karaktärsdrag och på 1500-talet anser historieskrivaren Johannes Magnus att "envis inbördes avund" är en av orsakerna till Sveriges olyckor. Gustav Sundbärg som 1911 skrev "Det svenska folklynnet" menar också att avunden är ett särskilt svenskt problem. "Svensken har nog intet emot att Sverige blir ärat och ansett - blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd. Och svenskarna ser nog gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk bleve rik."
I slutet av 1800-talet börjar man till och med tala om den "kungliga svenska avundsjukan". Mönstret är givetvis alla de namn på institutioner och organisationer som inleddes med just ordet "Kungliga". Men beteckningen antyder nog också att det rör sig om ett särskilt betydande karaktärsdrag. Kanske ansåg man avundsjukan vara lika stadfäst och grundmurad som ett kungligt ämbetsverk.

Nu vill jag lämna de allvarliga dödssynderna och myten om svenskens
nationalkaraktär. Till de mer förlåtliga synderna hör alldeles uppenbart bruket av våran, vårat, eran och erat. I SAG, Svenska Akademiens grammatik, står dessa varianter av de possessiva pronomenen upptagna som regionala varianter. De är också stilistiska varianter och hör hemma i talspråk och i talspråkligt färgat skriftspråk. Siv Strömquist varnade uttryckligen i en språkspalt som nu har åtta år på nacken för att använda dessa former i skriftspråk. En datortitt i texter från Svenska Dagbladet av år 2000 visar att formen våran använts i 20 fall - de allra flesta i citat eller i talspråkligt färgad text, som kåserier. Formerna är gamla rester av en ackusativböjning - jämför uttryck som "stå i ljusan låga" och "sitta i godan ro". De tillhör talspråket. Det rör sig alltså alls inte om några nymodigheter.
Att Fröding använde formen våran i sin dikt är naturligt. Dels ska den förstås som en muntlig kommentar av en uppenbarligen förtjust församlingsbo, dels fyller formen en rytmisk funktion.