Med ”Orsa kompani lovar ingenting bestämt”, avslutade morfar en dag i juli diskussionerna kring tidpunkten för en efterlängtad badutflykt. ”Orsa kompani, vadå?” blev barnbarnens omedelbara reaktion. Här var vi uppenbarligen en språklig generationsklyfta på spåren. Unga språkanvändare har andra sätt att uttrycka andemeningen i de bevingade orden. Kanske helt enkelt med ett: ”Vi får se …” Själv insåg jag att jag, trots att jag inte hade några problem med att förstå – eller använda – uttrycket, egentligen inte riktigt visste vad som låg bakom. Men på Orsa kommuns hemsida finns besked.

Där får man veta att talesättet går tillbaka till slutet av 1890-talet. Orsa kompani vid Dalregementet var då på hemväg efter ett regementsmöte och inför inkvarteringen i närheten av krogen Komtillmåtta i Gagnef ville kaptenen stämma i bäcken, mån om regementets rykte, och bad därför mannarna att vara måttfulla när det gällde brännvinet. Det var då kompaniets talesman, korpralen Gifting, yttrade de bevingade orden Orsa kompani lovar ingenting bestämt, därmed indikerande ’vi lovar inget som det kan bli svårt att hålla’.

Ett annat uttryck som också känns en aning generationsbundet är kör i vind. Åke Johansson aktualiserar uttrycket i i ett mejl till Språkspalten där han skriver att det möjligen kan ha sitt ursprung i forna tiders vindspel, de som före elektrifieringen försåg gruvorna med kraft att forsla upp malm och vatten ur gruvorna. Vindspelen drevs ursprungligen av hästar, och i Jalmar Furuskogs ”De unga åren” (1951) inleds ett kapitel med konstaterandet ”Far, han kör i vind”, som svar på frågan om var den frånvarande pappan höll till.

Kör i vind, sa Blomster, är det fullständiga talesättet enligt gamla källor, men det säger ju ingenting om uttryckets ursprung. De flesta förknippar det nog med sjöfart och segling. Med vind i seglen.

Och i praktiken spelar det ju egentligen ingen roll vad talesättet anspelar på. Det är den underliggande betydelsen som är viktig för en fungerande kommunikation. Och att den är ungefärligen ’en bekräftelse på att man går med på något’, är vi väl alla överens om. För den som tycker att uttrycket är otidsenligt går det alltså bra att ersätta det med ett okej.