Margot Wallström är inte ”vår förre EU-kommissionär” även om det lät så i SVT:s Agenda härom veckan. Hon är vår förra EU-kommissionär.

Inte heller är Magdalena Andersson det socialdemokratiska partiets ”ekonomisk-politiske talesperson”. Hon är partiets ekonomisk-politiska talesperson. Eftersom både kommissionären och talespersonen i det här fallet är kvinnor bör det bestämmande adjektivet böjas med -a, inte -e.

Regeln är mycket enkel. Adjektiv som bestämmer substantiv som betecknar män kan böjas med -e (den gamle mannen, vår förre statsminister Göran Persson). Adjektiv som däremot föregår substantiv som avser kvinnor ska böjas med -a (den gamla kvinnan, vår förra näringsminister Maud Olofsson).

Mot bakgrund av den livfulla debatten om behovet av könsneutrala alternativ i språket, är det märkligt att den maskulina adjektivböjningen blir allt vanligare. Det är knappast politiskt korrekt att på detta sätt maskulinisera offentlighetens kvinnor.

Problemet är naturligtvis de substantiv som ursprungligen har maskulint genus: författare, lärare, talesman etc. Men sådana yrkesbenämningar betraktas i dag som könsneutrala. Eller också har vi, som i fallet med talesman, skapat en neutral benämning: talesperson. Detta substantiv som kan användas om både män och kvinnor har varit i bruk sedan 1984.

Andra problematiska substantiv betecknar yrken eller befattningar som ursprungligen oftast innehades av män: minister, ordförande etc. I dag finns kvinnorna också på dessa poster. Alltså: adjektiv med avslutande a om det handlar om en kvinna.

I själva verket kan det aldrig bli fel med adjektivändelsen -a. Det är den ändelse som de flesta av oss har i sitt talspråk – både för män och kvinnor. De allra flesta förknippar adjektivändelsen -e med skriftspråket, eller ett formellt talspråk. Det kan alltså vara en klok strategi, om man är osäker, att uteslutande välja adjektivböjning med a, oavsett om man talar om män eller kvinnor.

Språkspalten tar nu sommarlov, men är tillbaka igen när det blir dags för skolstart.