”Du ska dö martyrdöden.”
Mordhotet kom via mejl. Journalisten Jeanette Björkqvist skulle få ytterligare två inom loppet av några månader våren 2013.

"Du ska dö martyrdöden."

Mordhotet till Jeanette Björkqvist

Mordhotet kom via mejl. Journalisten Jeanette Björkqvist skulle få ytterligare två inom loppet av några månader våren 2013. Och hon var inte ensam. I ett av dem stod det att hon skulle åka hem till Sverige, ett land där hon aldrig bott. En rad personer i Finland hotades på samma sätt, samtidigt.

Gemensamt för alla var att de var kvinnor, offentliga personer, och hade på något sätt anknytning till det finlandssvenska språket.

Jeanette Björkqvist hade suttit med i en nyhetspanel i en rikstäckande tv-kanal och pratat om aktuella världshändelser. Svenska språket hade inte diskuterats. Hon har alltid undvikit språkdebatterna, konsekvent tackat nej till uppdrag som på något sätt berör finlandssvenska. Hon vet hur mycket känslor sådant väcker.

- Men jag är finlandssvensk, det gjorde mig till en måltavla, säger hon när vi träffar henne på den svenskspråkiga tidningen Hufvudstadbladets redaktion i Helsingfors.

Mejlen med mordhot hade skickats via en anonymitetstjänst och polisen utreder nu vem som kan ligga bakom. Sedan länge har Jeanette Björkqvist hemlig adress men i rubriken i ett av mejlen var hennes gamla adress skriven.

- Det är inte roligt att veta att man väcker så mycket aggressioner. Att någon har orkat lägga ner så mycket tid på att ta reda på saker om en, säger hon och biter sig i läppen.

Hatbreven kommer fortfarande, hela tiden. Jeanette Björkqvist vet att hon diskuteras flitigt på de anonyma finländska nätforumen, även om hon har slutat googla sig själv för länge sen.

- Jag är en ful gammal kossa som har knullat för mycket, jag är äcklig och Gud vet vad. Det som tidigare handlade om att jag skrev om invandringsfrågor handlar nu om att jag är finlandssvensk.

Liknande saker drabbar även journalister i Sverige. Jag har själv fått aggressiva brev, och i våras trädde en rad kända kvinnor fram i "Uppdrag Granskning" och berättade om de hot de mottagit. Där hemma är det just kvinnor i offentligheten, tillsammans med alla frågor som rör islam och invandring, som triggar det starkaste anonyma hatet.

Här i Finland har det svenska språket motsvarande roll. Varje gång Hufvudstadsbladet skriver om skolsvenskan väller hatiska kommentarer in. Vad är det som väcker så mycket avsky?

Svaret hoppas vi hitta i landskapet Österbotten där halva befolkningen tillhör den svenskspråkiga minoriteten. Men i Björneborg, eller Pori som staden heter på Finska, hörs inte svenskan längre.

På högstadieskolan Porin suomalaisen yhteislyseon koulu är det dags för en av veckans två obligatoriska lektioner i svenska för åttondeklassare. Språkläraren Ulla Piki-Enola har förberett allt som ska avhandlas under de kommande 45 minuterna. På tavlan står meningar med luckor där eleverna ska fylla i ord som fattas.

- Heter det "gå på staden" eller "gå på stan"? undrar en flicka som står med kritan i handen framför tavlan.

Eleverna tränar på dialog och lyssnar på sånger som sjungs under högtider i Sverige. Enligt Ulla Piki-Enola kan de svara på enkla frågor som ”vad heter du?” och ”var bor du?”. Men problemet är att de inte hör språket talas annat än på svensklektionerna.

- Egentligen är svenska språket lätt. Det finns ju bara en form av verb, jämför det med tyska som är mycket svårare. Men rikssvenska är svårt för dem, uttalet är annorlunda jämfört med finlandssvenskan.

Även Aulikki Luoma är språklärare på skolan och undervisar i svenska. Hon berättar att många Björneborgsbor talade språket flytande förr. Det fanns även ett svenskt företag på orten, men det flyttade för många år sen.

- En del elever tycker att det är jobbigt med svenska och undrar varför de måste lära sig språket, säger Aulikki Luoma.

Hon har hört vissa barn säga att deras föräldrar anser att svenskan är onödig. Hon tycker att det är svårt att motivera elever som har en negativ inställning till språket och menar att det hade varit lättare om skolsvenskan var frivillig.

Lärare Ulla Piki-Enola hjälper sin klass.
- Jag har haft klasser där vissa elever uttryckt att de inte gillar svenskan, inflikar Ulla Piki-Enola.

På väggarna i klassrummet hänger skolarbeten om bland annat Sverige. Ett handlar om Eric Saade och är skrivet på engelska. En halv kilometer härifrån ligger den svenskspråkiga skolan, där barnen som har svenska som modersmål går. Enligt lärarna sker inget officiellt utbyte eleverna emellan.

14-årige Juho Heljala är en äkta Sverigeälskare. Han har varit i Sverige många gånger och tycker att språket är vackert. En dag vill han flytta dit, och därför vill han lära sig så mycket svenska som möjligt.

Klasskompisen Jan Marin berättar att han ofta hör andra jämnåriga säga att svenskan inte borde vara obligatoriskt i skolan.

- Men jag håller inte med. Halva min släkt är svenskspråkig, säger han.

Eleverna är blyga och säger inte mycket. De tycker egentligen inte att svenskan är svår, säger de och vi märker att de förstår en del när vi pratar. Svaren på frågorna yttras dock bara på finska.

Björneborg har varit enspråkigt i många decennier, men inte heller i huvudstaden Helsingfors går det att ta sig fram på svenska. I affärer och på kaféer svarar personalen på engelska. På varuhuset Stockmann får man leta runt ett tag efter en expedit med en svensk flagga på uniformen. De allra flesta vi ser har engelska, tyska eller ryska flaggor.

En stenkast från riksdagen ligger Finskhetsförbundets kontor. Att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan är organisationens främsta prioritet. Vi tas emot av ordföranden Sampo Terho i ett rum vars väggar pryds av bilder på äldre herrar med allvarliga blickar.

En av dem, författaren Johannes Linnakoski, grundade Finskhetsförbundet 1906 och tog initiativet till en kampanj som ledde till att 100 000 finländare "förfinskade" sina namn. Vår värd förklarar att organisationen grundades till minne av författaren och filosofen Johan Vilhelm Snellman, han som 1863 genomdrev den politiska reform som gjorde finska språket jämställt med svenskan som officiellt språk.

- När organisationen startades hade det redan funnits en långdragen språkdebatt i Finland. Då var vi en del av Ryssland, under dessa decennier började den finska språkkulturen utvecklas, säger Sampo Terho.

Han fortsätter berätta om den "svenska eran" då en femtedel av Finlands befolkning talade svenska. Siffran har dalat stadigt och var i slutet av förra året nere runt en tjugondel, 5,4 procent.

- Hela den finländska eliten talade svenska. På i stort sett alla universitet undervisade man antingen i latin eller på svenska. Ingenting var på finska.

Det är ingen slump att Sampo Terhos argumentation blir något av en historielektion. Sverige och Finland hörde ihop i över 600 år innan det svenska riket delades 1809. De svenska seklen har satt djupa spår i landet.

Sampo Terho konstaterar att den första politiska striden i Finland handlade om språket. De första partier som bildades grundade sig i språk- och nationalitetsfrågor.

- Så du förstår, vi har hållit på om detta i 150 år, säger han och skrockar.

Organisationen han företräder har varit kontroversiell lika länge som den har funnits. En gång i tiden var den förbjuden. I våras var Finskhetsförbundet med och drog igång en kampanj för att göra skolsvenskan frivillig. Kampanjen resulterade i att över 50 000 personer skrev på ett medborgarinitiativ vilket innebär att riksdagen enligt finsk lag måste ta upp frågan.

Sampo Terho är även Sannfinländarnas representant i EU-parlamentet. Ett parti som ofta beskrivs som främlingsfientligt och populistiskt. I mitten av november skapade partiet rubriker även i Sverige när det blev känt att dess representanter i en kommun i östra Finland vägrade använda en lokal där somalier har ett möte per månad. Ordförande i fullmäktigegruppen hade krävt en "ren lokal". 2012 skrev en Sannfinländare att personer med utländsk bakgrund, finlandssvenskar samt sexuella minoriteter borde märkas.

Själv efterlyser Sampo Terhoen mer civiliserad diskussion om språket och medger att hans organisation har stått för en del av "överhettningen" av frågan.

- Svenskan är det enda språk i detta land som du måste läsa oavsett vem du är, vad du än gör och var du bor. Jag tycker att det är extremt.

Han kallar skolsvenskan för "tvångssvenska". Han har själv läst språket i skolan men säger att han inte kan tala det. Vi gör intervjun på engelska.

- Jag är född i Kyrkslätt som är en tvåspråkig stad utanför Helsingfors. Trots att jag läste svenska och jobbade i en affär på somrarna talade jag inte en enda mening på svenska under de 20 åren som jag bodde där. Utom så klart i skolan, där jag blev tvingad.

Många av dem vi möter säger att Sannfinländarna förändrat retoriken och flyttat fram gränserna när det gäller språkfrågan. Sampo Terho håller med.

- Jag är övertygad om att vi har förändrat diskussionen. Tidigare blev man stämplad som fanatiker om man ville göra svenskan frivillig i skolan. Vi anses inte vara radikala längre, säger han och pekar på en undersökning som visar att 63 procent av finländarna vill göra skolsvenskan frivillig.

Om man frågar Jeanette Björkqvist är hon också övertygad om att det är skolsvenskan som gör henne till ett hatobjekt i hennes eget hemland.

- Det är som att jag personligen hade infört den obligatoriska svenskan i skolorna. Finlandsvenskarna står som symbol för det "förfärliga förtryckarspråket".

Språk är en viktig symbolfråga, det är jag själv mycket medveten om. När jag var liten i Bosnien lärde jag mig skriva mina första bokstäver med kyrilliska alfabetet, den serbiska skriften. Vi pratade serbokroatiska men i skolan växlades alfabetet varannan vecka mellan det kyrilliska och det latinska. När mitt hemland utropade självständighet blev bosniska det officiella språket och för många bosnier blev den kyrilliska skriften ett rött skynke.

Efter kriget, när granatkastarna tystnat och offren börjat räknas, var språket ett sätt att avgöra vem som var vem.

Många år senare i Borås inledde jag ett experiment. Jag jobbade som tolk i serbiska, kroatiska och bosniska. Språken är närmast identiska med vissa dialektala skillnader.

- Goddag, jag ska vara er tolk idag. Varsågod och börja, var allt jag sade till mina klienter.

Att säga mitt namn skulle ha avslöjat min etnicitet. Jag såg till att prata så neutralt som möjligt och märkte hur en del av klienterna började skruva på sig.

Jag minns en äldre dam som var på läkarbesök. Hon ville så gärna luska ut var jag kom ifrån, men jag var iskall. Plötsligt började damen använda gamla bosniska ord som härstammar från turkiska och arabiska och som bara används av de bosniska muslimerna - de riktigt gamla. Jag översatte och då gjorde hon tummen upp, jag hade klarat något typ av test.

En annan gång tolkade jag åt en man. Mitt i samtalet kom ordet flygplats upp och mannen stelnade till, sade att han inte förstod mig och krävde en tolk på hans språk.

Sedan slog det mig – det finns ett annat ord för flygplats på kroatiska.

Det Finland jag möter 2013 påminner mig delvis om mitt hemland. Också här delar språket befolkningen – men segregationen tycks på sätt och vis större. Tre gymnasietjejer vi träffar på ett kafé i Helsingfors berättar att finlandssvenska och finska ungdomar inte träffas. De går i olika skolor och lever i olika världar.

- Vi var på en finskspråkig skola på besök och det var jättetrevligt, säger Jenny Langenskiöld som är 18 år.

Hon och hennes vänner går i en svenskspråkig gymnasieskola och talar finlandssvenska.

De säger att de inte är utsatta på något sätt i sin hemstad. Det är inte synd om dem, betonar de. Men i nästa andetag säger tjejerna att det finns förorter i Helsingfors där de inte vill tala sitt modersmål.

- Jag skulle inte tala svenska på järnvägsstationen heller. Det har hänt att folk skriker fula ord efter en, säger Ida Korsström.

Tjejerna säger att det är roligt att höra någon tala rikssvenska, även om det i mitt fall innebär en blandning av småländska, östgötska och Boråsdialekt med en brytning på bosniska.

Vi kör vidare norrut och fem timmar från huvudstaden ligger Närpes. Här talar 85,5 procent av invånarna svenska, berättar Hasse Grönberg som vi träffar på den lokala bokhandeln.

- Det är de senaste siffrorna. Här står det i tidningen, säger han och tar fram dagens blad.

Enligt artikeln talar 5,8 procent av Närpesborna finska och 8,7 procent talar övriga språk. Hasse Grönberg förklarar att orten tagit emot många flyktingar och arbetskraftsinvandrare.

Närpesdialekt sägs vara väldigt speciell och vi ber om ett smakprov. Bokhandlaren ska läsa upp andra versen i dikten "Vårt land" ur "Fänrik Ståls sägner" av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg.

Hasse Grönberg tar fram papper och penna och säger att han först måste översätta versen. Några minuter senare står han och kliar sig i huvudet.

- Vi har inget ord för "fjäll". Landskapet här är helt platt.

Ytterligare en bit norrut ligger orten Replot, som ser ut som vilken by i Småland som helst. I närköpet arbetar Viktoria Sten som berättar att den obligatoriska finskan i skolan här får ofta samma behandling som svenskan får i de finska skolorna.

- Många barn tycker att det är det värsta ämnet som finns och hade helst velat slippa det. Min son har valt att inte skriva finska.

Hon tycker att det är dumt. När dessa barn blir vuxna är valmöjligheterna till ett yrke begränsade. De kanske vill flytta, jobba i ett serviceyrke eller inom sjukvården. Det kan bli svårt om man inte kan finska.

Språkdebatten här gör att Victoria Sten ibland känner att "finnarna" inte vill ha den svenska minoriteten i landet. Men hon säger också att den finlandssvenska kulturen och dess historia gör gruppen stark.

- Vi som bor i Replot tittar bara på svensk tv, vi kan allt om Sverige. Allt om politiken och samhället och vad som är aktuellt. Men vi vet ingenting om det som händer i vårt eget land. Visst håller man koll på den egna kommunen men inte på stora frågor som avhandlas i riksdagen.

Emina Arnautovic är kontaktchef för Svenska Folkpartiet i Österbotten. Hon kan förstå argumenten mot den obligatoriska skolsvenskan, men hon håller inte med.

- När vissa elever säger att de inte vill läsa svenska är det som att de skulle säga att de inte vill läsa matte eller biologi, alla har vi haft ämnen i skolan som vi tyckte var tråkiga, säger hon på en bred finlandssvenska.

Att tillvarata den finlandssvenska minoritetens intressen är Svenska Folkpartiets främsta uppgift och språket har en central betydelse. Emina Arnautovic menar att det är den grund som andra minoritetsrättigheter bygger på. Bland annat handlar det om att svensktalande ska kunna få service på sitt modersmål hos offentliga institutioner.

- Hela vår existens som finlandssvenskar vilar på skolsvenskan, att det finns tillräckligt många som talar språket.

Hon ger ett exempel. Samma dag som vi ses har det inträffat stora förseningar i tågtrafiken. All information om tågstrulet var på finska. Vilket ställde till det en del eftersom Emina Arnautovic inte talar språket.

Hon är välkänd på det lilla kaféet i Vasa. Ägaren hälsar och bjuder på godis. Kvinnan mittemot rör om i kaffet som färgats beige av en skvätt mjölk. Hon berättar om sin dotter som kan tala både finska, finlandssvenska och närpesdialekt.

- Inställningen som finns mot oss nu i detta land beror inte på språket. Det beror på att samhällsklimatet hårdnat. Det är ett symptom på någonting. Överlag är det svårare att få förståelse för minoriteter, säger Emina Arnautovic.

Precis som Jeanette Björkqvist tycker hon att intoleransen breder ut sig i Finland. Hon menar att Sannfinländarna är en orsak och anser att en del andra partier i landet börjat "fiska i deras vatten"

- Min inrikesminister har sagt att kristna har lättare för att integreras, det skulle man aldrig få säga i Sverige. Sannfinländarna har fått för mycket utrymme. De för en destruktiv politik som drabbar oss alla.

Nej, Finland har inte undkommit den högerpopulism som drabbat stora delar av Europa med främlingsfientlighet och nationalism som förtecken. Populisterna varnar för mångkultur, skrämmer med islamism, gräver långt bak i historien efter fakta som tjänar deras syften. Och de vinner mark. Legitimitet och makt får de genom samarbete med och påverkan på rumsrena partier.

När SVT-reportern David Fjäll förra året bevakade hockeyturneringen Karjala Cup i Åbo blev han utsatt för grova rasistiska påhopp. Men inte för att han talade svenska, utan för att han är mörkhyad. Ett gäng män på vip-läktaren spottade mot honom, kastade saker, ropade "negerjävel ut ur vårt land" och "du ska dö". Vakterna gjorde ingenting. David Fjäll har inte velat bevaka årets landslagsturnering i Finland.

Så trots 600 år av komplicerade relationer mellan svenskar och finnar, trots språkets betydelse som identitetsmarkör, trots en undervisning som av vissa upplevs som tvång – i slutänden är det nog i denna kontext hatet mot det svenska språket måste ses. Finlandsvenskar är framförallt en måltavla för ett främlingshat som minst lika ofta riktas mot helt andra grupper, som muslimer, romer eller afrikaner.

Emina Arnautovic säger att Finland skulle må bra av att få in en miljon syriska flyktingar och frågar om vi vet om att den finska flyktingkvoten ligger på 750 personer om året.

Själv kallar hon sig för bosnisk finländare som är finlandssvensk, en minoritet i minoriteten.

Vi kommer från samma land och tillhör samma etniska grupp. Vi har båda flytt ett krig. Vi vet vilka konsekvenser nationalism kan leda till.

- Första gången jag hörde att de svensktalande och de finsktalande barnen är åtskilda i skolan tyckte jag också att det var konstigt. Men för oss är det viktigt att inte blanda avdelningarna. Då skulle majoritetsspråket ta över och finlandssvenskan skulle försvinna. Integrationen är viktig, men den får ske på ett annat sätt.

Vi åker vidare till Svedje Hamn, tre mil norrut, och bestiger det 20 meter höga utsiktstornet Saltkaret. Vaga minnen från högstadiets historielektioner väcks till liv och blicken sveper över landskapen som denna dag påminner om "Döda träsken" i "Sagan om ringen". På andra sidan Östersjön, 40 kilometer bort, ligger landet dit näthatarna vill skicka Jeanette Björkqvist.