Startfältet i årets första tävlingsomgång av det fortfarande lika omdiskuterade och hårdbevakade public service-program som går under namnet Melodifestivalen var till viss del uppfriskande okonventionellt.

I alla fall med tanke på hur det brukar låta och se ut. Ola, Linda Pritchard och Jessica Andersson följde förvisso den traditionella Melodifestival-manualen till punkt och pricka, men Jenny Silvers minimalistiska klubbpop och Pain Of Salvations sorgset progressiva barfotavisa ställde sig definitivt vid sidan av. Med Anders Ekborgs svulstiga musikalpop, Frispråkarns jönsiga hiphop och Salem Al Fakirs ambitiösa pianopop svävande någonstans mittemellan.

Att den sistnämndas Keep on walking gick direkt till Globen var ungefär lika överraskande som att Anders Ekborgs antagligen internationellt ännu mer gångbara bidrag inte kom längre än till Örnsköldsvik. Duktiga Salem står naturligtvis för det harmoniskt sett mest intressanta bidraget, även om jag tycker att han ägnar för mycket av sina tre minuter åt att upprepa refrängen.

Olas Unstoppable, som också gick vidare till slutfinalen, är en hopplöst enfaldig låt men att den har stor hitpotential, i alla fall bland yngre lyssnare, kan man inte neka till. Den stora skrällen stod de progressiva rockmännen i Pain Of Salvation för. De kan bättre än så här, men de ska ha tack för att de släpat in en äkta mellotron på Melloscenen. Sådant skedde inte ens på det härliga 70-talet. Att även Jessica Andersson får en ny chans i Örebro är inte mycket att orda om, hennes klassiskt tindrande och lätt gråtmilda Melodifestivalballad är fin och pampig men lovar dessvärre mer än den håller.

När det gäller den visuella utformningen av de olika bidragen placerar sig Jenny Silvers sjukt märkliga vänsterarmsrörelser i täten. Hennes 75 000-kronorshandske (anstötligt dyr i dessa dagar) och bisarra kedjekorsett är redan inskriven i Mello-historiken. Anders Ekborgs teatraliska uppvaktning av sina kördamer gick inte av för hackor det heller. Mer irriterande än coolt var det däremot att tre av de fem rockmännen i Pain Of Salvation valde att leka levande statyer. Hur bra hade det inte kunnat bli om alla greppat instrumenten mot slutet? Bara ett förslag.

Vi talar ju ändå om musiker som med råge överskrider den gängse tekniska standarden på de som brukar vara med. Fast nu gick det ju bra i alla fall.

Som SVT:s bredaste underhållningsprogram är Melodifestivalen en livsnödvändighet i jakten på oss tittare. Valet av programledare och medverkande till mellanakterna - denna tävlingsomgång var det Mello-amazonerna Nanne Grönwall, Sonja Aldén och Charlotte Perelli som inledde efter general Björkmans lätt osmakliga schlagerkrigshets - har därför blivit lika viktigt som valet av artister och låtar.

Tänk bara på genomslaget för Björn Gustavsson och det hemska Tingelingandet förra året. Årets programledartrojka, actionskådespelaren tillika norrlänningen Dolph Lundgren, komediennen Christine Meltzer och entertainern Måns Zelmerlöw är säkert vetenskapligt framtagen för att nå den svenska Melodifestivalfolksjälen på djupet. Christine och Måns gör vad de ska, skojar till det med mer eller mindre stor framgång (Christine lyckas bäst) och vägleder tittarna genom röstningsprocedurerna.

Dolphen har en viss trubbig charm men för oss som inte ens kommit till förtexterna i hans filmografi är det svårt att förstå vad just han har där att göra. Krossa is med med välriktade karateslag? Tja, det är ju inte direkt som när Jeanette von Heidenstam lugnt och sakligt presenterade Siw Malmkvists vinnande bidrag April, april på Cirkus 1961. Får man längta tillbaka dit?