När Salvatore Quasimodo överraskande fick 1959 års Nobelpris i litteratur var det många som besviket konstaterade att Karen Blixen återigen förbigåtts. I den internationella mytologin kring priset har man lagt skulden på Fredrik Böök – ”kungamakaren” som antagits ligga bakom kröningen av Thomas Mann 1929 och ”drottningdödaren” som nu skulle ha stoppat motsvarande utmärkelse till Karen Blixen. Det ena ryktet är lika gripet ur luften som det andra.

Karen Blixen föreslogs till 1959 års pris av en nästan enig Nobelkommitté. Men Svenska Akademien förkastade – mot praxis – kommitténs förslag och stannade istället för Quasimodo. Och det utan Bööks förskyllan. Vad var det som hade hänt? Nobelkommitténs utlåtande, som fram till denna dag vilat under sin 50-åriga sekretess, ger oss svaret.

Kommitténs förslag, som vanligt formulerat av dess ordförande, Anders Österling, var väl genomtänkt. Man hade övervägt kandidaturen i åtskilliga år. Karen Blixen hade föreslagits redan 1950, då av Cai M Woel, ordförande i Dansk forfatterforening. Den gången fann kommittén att ”Out of Africa” (”Den afrikanska farmen”) var ”ett verk av tjusande skildringskonst och varm inlevelse” medan författarskapet i övrigt inte fick en ”lika enhälligt positiv” notering. 1955 diskuterades ”den högt begåvade danska författarinnan” på nytt. Hon hade ”på senare år blott utgivit smärre novellistiska ting” och man ställde sig därför, ”med sympati för förslaget”, avvaktande. Följande år markerade man åter ”enig sympati” men avstyrkte också nu eftersom ett val ”skulle innebära ett nytt skandinaviskt pris omedelbart efter fjolårets” (det vill säga priset till Laxness).

1957 – Albert Camus år – förklarade Österling i ett särskilt yttrande varför Karen Blixen inte kunde komma i förgrunden. Hennes produktion, som befanns ”i huvudsak avslutad”, kunde ”med alla sina personligt fascinerande berättargåvor knappast göra anspråk på den internationella särställning, som skulle tillräckligt motivera ett nytt skandinaviskt Nobelpris”. Hennes novellmotiv kunde också vid en strängare granskning visa sig ”brista i mänsklig trovärdighet och inre logik, även om de som psykologiska kuriosa sällan förfela sin effekt”. De bästa novellerna är ”mästerstycken” och skildringen av den afrikanska farmen får ”en verklig djupdimension” genom ”en hängiven upplevelse av naturens magi”. Men den boken ”räcker icke ensamt”.

1958 är en omvärdering på väg. I ”Sidste fortællinger” finner Österling visserligen tydligare än förut ”ett artificiellt drag” – ”den äkta diktaringivelsen” tycks i flera fall ersättas av ”spirituella, men riskabla virtuoskonster”. Men i den kommande novellsamlingen ”Skæbne-anekdoter”, som han fått tillgång till, är den svagheten ”väsentligen övervunnen” och de yppersta av berättelserna kring ödesmotivet visar författarinnan ”på höjden av skaparförmåga och fabulerande fantasi”.

Detta blir likväl Boris Pasternaks år. Först 1959 är tiden äntligen mogen. Kommitténs majoritet förordar nu Karen Blixen till årets pris. Till Österlings yttrande ansluter sig Sigfrid Siwertz och Hjalmar Gullberg. En ledamot är av annan mening. Till det får vi återkomma.

Kommittén vill särskilt fästa uppmärksamheten på fyra kandidater, Alberto Moravia, Saint-John Perse, Ivo Andrič och Karen Blixen – men alltså inte Quasimodo som skulle bli årets pristagare. Ingen av dem har det format som kunde göra valet ”självfallet och tveklöst”. Men Karen Blixen har i Österlings ögon ett visst företräde. Hon är i varje fall den som lättast kan ”samla erforderlig majoritet”.

Karen Blixens novellistiska författarskap är ”av växlande kvalitet och kan värderas olika”, finner Österling. Men ifråga om ”Den afrikanska farmen” råder sedan länge blott en mening: ”Denna memoarbok har mer och mer kommit att framstå som en av de märkligaste och rikaste skapelserna i de senaste årtiondenas litteratur, oöverträffad både som konstnärlig naturvision och som episk behandling av det etnografiska stoffet. Med sin djupa och barmhärtiga tolkning av de afrikanska folkens lynnesart utgör den dessutom en ideell vädjan, som har fått ökad räckvidd i den aktuella världen, även om det moderna Afrikas problem givetvis ligger på ett annat plan än denna berättelse från ett passerat skede.”

Österling menar inte att priset skulle motiveras enbart av ”detta otvivelaktiga mästerverk”, nu mer än tjugo år gammalt. Han finner att författarinnan också som novellist har ”skapat sin egen genre, stundom en smula pastischartad och artificiell, men på sina höjdpunkter lysande av sinnrik fantasi och spirituell människokunskap”. Ännu i den senaste samlingen, ”Skæbne-anekdoter”, finner Österling ”en sådan juvel av finaste berättarkonst som ’Babettes gæstebud’, där den egenartade begåvningen framträder i sin lyckligaste form, spelande i alla facetter av humor och sentiment”. Han slutar med en erinran om att Karen Blixen är 74 år; skall hon ”nås av priset, bör det ske utan dröjsmål”.

Det tycks i detta läge som en självklarhet att Akademien ska följa kommittémajoritetens rekommendation. Men det finns en reservant i kommittén, Eyvind Johnson. Han anser den skandinaviska litteraturen överrepresenterad på pristagarlistan och talar för en italiensk kandidat. Med tanke på att Johnson själv 15 år senare ska komma att utöka denna nordiska övervikt kan argumentationen framstå i en tvetydig dager. Men i och kring akterna finns inte tillstymmelsen till beräkning. I själva verket tar Johnson fasta på den tveksamhet inför ”ett nytt skandinaviskt Nobelpris” som redan skymtat i citaten ur de tidigare utlåtandena. Hans omsorg gäller prisets internationella renommé.

Eyvind Johnson anför statistik över de tidigare litteraturprisen och finner att Norden uppvisar inte mindre än tolv pristagare medan Frankrike fått nio, England sex, Tyskland fem – och ”den rika, moderna italienska litteraturen” endast uppmärksammats tre gånger. Hans plädering för den europeiska litteraturen har en särskild tyngd genom att han – med Dag Hammarskjölds hälsningsord vid hans inträde i Svenska Akademien – uppfattats som ”europeisk och kosmopolitisk”. Hans förtrogenhet med italiensk kultur är också väl känd.

Johnson menar inte, säger han, att Akademien bör följa en strikt geografisk princip och försöka vara alla till lags för att undvika klander. Men i viss grad bör man ändå ”ta hänsyn till den opinion och de värderingar som råder utanför den nordiska världen”. Den bristande generositeten visavi den italienska litteraturen kan väcka misstanken att Akademien ”saknar överblick eller förmåga att bedöma med oväld”.

Med pliktskyldig markering av att priset inte tilldelas ett land utan ”en enskild framstående författare” anför Johnson sina kandidater, så rangordnade: Quasimodo, Silone, Moravia, Ungaretti. Detta med tillägget att ett pris i denna riktning ”överallt skulle uppfattas som ett vittnesbörd om Akademiens vaksamhet och uppskattas inom hela den litterärt intresserade världen, således inte endast i Italien”.

Johnsons prioritering är intressant. Han placerar till skillnad från Österling Silone före Moravia; för honom är det sociala engagemanget avgörande. Men viktigast är att Johnson så tydligt sätter Quasimodo före Ungaretti. Delvis sammanhänger det väl med att Quasimodo nyligen presenterats på svenska, av Arne Lundgren två år tidigare i antologin ”Och plötsligt är det afton” och nu av Anders Österling samma år i den tvåspråkiga volymen ”Poesie”.

I bakgrunden finns också ett generellt avståndstagande till ”den s.k. hermetiska skolan”, den som företräds av Ungaretti och Montale och kännetecknas av sträng koncentration och eliminering av alla umbärliga retoriska medel. ”Vad som återstår är”, summerade redan 1955 års kommitté, ”en i sitt skelettartade skick mycket suggestiv poesi, ett extrakt av ett själstillstånd med renodlade symboler.” Med markering av att Ungaretti framstår som ”den mest betydande” av de två stannade man ändå för att ”en diktning av så svårtillgänglig typ” inte kunde förordas. Österling är inte i princip emot avantgardet. Han var den som framför andra reagerade mot 1930-talsakademins favorisering av den lättsmälta litteraturen och den som ledde satsningen på ”banbrytarna” (T S Eliot med flera) under den första efterkrigstiden. Men hans förståelse för de exklusiva nydanarna har en gräns och den går just vid Saint-John Perse och de hermetiska italienarna. 1955 ställde han sig därför ”avvaktande” inför Ungaretti medan han direkt avböjde Montales kandidatur (denne blev som bekant belönad först 1975).

Quasimodo är 1959 en färsk kandidat, föreslagen första gången året innan, då för delning med Ungaretti. Österling finner tanken tilltalande, särskilt med hänsyn till Quasimodos ”alltjämt verksamma skaparkraft”. Delningsförslaget lider dock av att Ungaretti i viss mån ”spelat ut sin roll som impulsgivare”.

Nu har Quasimodo ryckt upp ett stycke. Hans kandidatur väcker ”sympati, framför allt ur den synpunkten att Italiens nya lyriska diktning väl vore förtjänt av en utmärkelse”. Och han är denna gång ensam företrädare; Ungaretti och Montale är nämligen inte föreslagna detta år. Men avgörande är att Quasimodo ”med styrkan av sitt mänskliga patos brutit igenom den hermetiska form, i vilken han först var bunden” – och därmed också brutit igenom reservationerna inför den italienska modernismens svårtillgänglighet. Att han trots det inte tagits med i kommitténs förslag kan förklaras av att Österling inte velat lansera en poet som han själv just översatt.

Förutsättningarna för 1959 års överraskande val har därmed klarnat. Eyvind Johnsons argument är i linje med de föregående årens betänkligheter inför en skandinavisk slagsida och svarar säkert mot oron på den punkten hos många i Akademien. Hans resonemang måste i det läget ha varit mycket övertygande. Samtidigt lägger han alltså fram ett väl underbyggt förslag för att reparera försummelsen av den italienska litteraturen – som kommittén upprepade gånger funnit förtjänt av en utmärkelse. Hans favorit Quasimodo, som på årets lista ensam representerar den italienska poesin, har dessutom förutsättningar att tala starkt till Akademien utifrån Österlings aktuella tolkningar. Trots majoritetsförslaget att ge Karen Blixen årets pris kan pendeln på det sättet lätt svänga över åt Quasimodos håll.

I vårt efterkloka perspektiv kan sägas att utgången var olycklig. Quasimodo är en fin poet men få kännare skulle idag ställa honom före Ungaretti och Montale. Argumentet att han är mer lättillgänglig ter sig inte heller särskilt vägande. Men framför allt kan man beklaga att Karen Blixen därmed ställdes åt sidan.

Det är ironiskt att just hon fick betala för den tidigare generositeten visavi nordiska pristagare. Den internationella opinionen skulle säkert ha haft lättare att acceptera henne än flera andra skandinaver i sammanhanget – mästaren bakom ”Seven Gothic Tales” och ”Out of Africa” uppfattades ju som en engelskspråkig författare. Dessutom råkade Akademien i sitt oroliga sneglande på den nordiska överrepresentationen ut för en annan och kanske värre disproportion – den bedrövliga bristen på kvinnliga pristagare under efterkrigstiden. Karen Blixen skulle inte bara ha prytt prislistan. Hon skulle samtidigt ha mildrat kritiken för genusmässig ensidighet.

Kjell Espmark är författare, professor em i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien.