John Marston, spelets hjälte, är en ärrad västernhårding på jakt efter sina gamla kumpaner.
Betyg: 6 av 6
Rockstar Games främste manusförfattare, Dan Houser, gillar att vända ut och in på den amerikanska drömmen, den om att resa sig ur arma omständigheter och finna framgång och välstånd. I Housers tappning är det en dröm där ändamålet helgar medlen, och vägen till framgång brukar i den hyllade Grand theft auto-serien inkludera brutal våldsutövning och narkotikahandel.
I Red dead redemption har satiren kring den amerikanska drömmen blommat ut till en bredare civilisationsskritik. Nybyggarna i det fiktiva New Austin ser sina liv hotas av samhällets försök att pracka på dem lagar och regler. Eller som de själva kallar det: ”taxes and trouble”.
Vår hjälte, John Marston, är en före detta laglös revolverman som helst skulle vilja slå sig ner på sin ranch, umgås med familjen och bruka jorden. Men myndigheterna tar Marstons familj som gisslan och tvingar honom ut på jakt efter sina gamla kumpaner från gänget han en gång tillhörde. Han har ingen möjlighet att resa sig ur omständigheterna, utan blir en bricka i de mäktiga männens spel.
Marston är en typisk västernhårding, ärrad och cynisk, men han är ingen kliché. Det är inte heller den buttre sheriffen, den hale mirakelkurmånglaren eller den bombastiske mexikanske rebellen. Även om spelet gärna flirtar med genrekonventioner är varje grafisk detalj så precis och varje replikskifte så levande att grovhuggna schabloner undviks.
Miljontals välutmejslade små delar bygger upp en värld som är magnifik i sin storlek och detaljrikedom. Damm och insekter yr i luften, syrsorna knarrar, bältdjuren kilar längs vägen, och om man kilar ut bakom saloonen finner man inte stag som stöttar platta kulisser utan både ett utedass och en överförfriskad cowboy som slår en drill.
Berättelsen om John Marston blir allt mer fängslande ju mer man får veta om hans bakgrund, och det är lätt att fastna i storyn så pass att man missar distraktionerna längs vägen. Man kan jaga, fånga hästar, hänga på barer, spela kort, köpa hus, duellera och hjälpa folk i nöd när man känner för att avvika från huvudspåret. Även om jag gör relativt få avstickare gör deras blotta potential att världen känns verklig.
En bit in i spelet korsar jag äntligen gränsen och rider över den rödskimrande mexikanska prärien i solnedgång, ackompanjerad av José González. Det är gåshudsframkallande just för att landskapet är så fullt av nya möjligheter, samtidigt som dess omfång får mig att inse att jag ännu är mycket långt ifrån att återse min familj.
Det går att göra många jämförelser med Grand theft auto-serien. Som vanligt är manus, miljöer och persongalleri ypperliga, medan spelkontrollen haltar lite. Svårighetsgraden är dock lägre än i Grand theft auto-spelen, och ett system med automatisk sparning och check points gör att de spelmekaniska skavankerna aldrig blir mer än små skönhetsfläckar.
Red dead redemption är ett tragiskt epos där de små människorna inte har mycket annat val än att bli laglösa om de inte vill bli ihjältrampade. Livet i botten av samhällsstegen är smutsigt och brutalt, och ju högre man klättrar desto starkare blir stanken av egoism, girighet och korruption. Men vidderna är hänförande. Och efter 30 intensiva timmar med spelet, när krutröken lagt sig något och kropparna är begravda, saknar jag den närmast perfekta illusionen av att skumpa fram till häst genom ett kärvt, svårtämjt landskap – på jakt efter trubbel.
