Betyg: 4 av 6

Det här spelet, med världens längsta titel, hade lika gärna kunnat heta jakten på den legendariska blazern. Det är nämligen vad spelet egentligen handlar om: en kamp mot giganterna för att med den gröna sviden krönas till mästare i den förstklassiga golftävlingen The masters.

Här kan man spela klassiska golfmöten med sportens stjärnor, men det mest naturliga är kanske att skräddarsy sin egen golfare, från könstillhörighet till pikétröja. Det är en lång väg till Masters-turneringen och för den som inte är golfnörd är spelet fullt av frågetecken. Om man inte vill läsa EA:s officiella regelbok är det svårt att förstå alla begrepp.

Från sin caddie kan man dock få tips på bra strategier, var det är bäst att sikta och vilken klubba som passar. Hur man får rätt kraft i svingen är svårare att begripa. Det är ett pussel att pricka rätt och frustrerande att jämt missa den där viktiga putten, men när det äntligen släpper lär man sig snabbt att uppskatta ansträngningen.

Med finputsad spelmekanik, stilig design och rofyllda banor imponerar spelet med autentisk känsla och seriös framtoning. Men man ska inte luras av spelets lugna tempo – att sätta eller missa en birdie garanterar dramatiska känslor som i vilket annat spel som helst. Även om man i spelet grattas av en sansad golfapplåd blir ropen från soffan gapigt entusiastiska.

Startmenyn visar hur de små blå huvudpersonerna påhittigt åker på stryk, och man kan genast ana vad det här nedladdningsbara actionplattformspelet kretsar kring. Här styr man en flock på upp till 50 blå klumpar som tillsammans ska transporteras till säkerhet över en bana med allt från envisa fiender till glödande väggar. Samtidigt måste man plocka upp dna – i spiralform och som runda kulor – i hastig takt för att öka sin bonus och därmed få tillräckligt med poäng för att låsa upp nästa bana.

Det blir svårt redan på andra nivån. Medan spelet kräver att man ibland måste offra blå figurer för att nå höga poäng och behålla sin bonus händer det ofta att alla dör istället, och då förlorar man ändå sin bonus. Det är ett frustrerande system som tvingar en att spela om samma bana eftersom för få poäng gör att man inte kan låsa upp nästa nivå. När dessutom nya, krångligare spelelement introduceras blir det inte roligt längre. Det är synd, eftersom spelet innehåller mycket charm och kreativa idéer, men faller på det klumpiga genomförandet.

Capcom kan sina fightingspel, och när de gör en 3DS-version av flaggskeppet Street fighter 4 anpassar de det med sedvanlig fingertoppskänsla för att dra nytta av konsolens egenheter. Bakgrunderna har fint djup, och en ny över-axeln-vy maximerar 3D-känslan. Det är spektakulärt, men den sedvanliga vyn är överlägsen för att njuta av dusterna där man nu avfyrar attacker med ivrigt knappmosande, eller genom genvägar på den undre pekskärmen där man kommer åt vissa attacker.

Super street fighter 4 är en fin bärbar fighter och ett av de bästa spelen till 3DS just nu. Dock är det inte spelet som en gång för alla övertygar om att 3D-grafik är mer än en gimmick.