Betyg: 4 av 6

Sedan det första God of war släpptes 2005 har lovorden haglat. Särskild prisades den Devil may cry-inspirerade spelmekaniken som varvade sensationella och massiva sammandrabbningar med snabba knapptryckningssekvenser och påhittiga pussel. Den grekiska mytologiska kontexten svetsade samman det hela till en vanebildande actionupplevelse.

Kanske mest uppmärksammad är dock seriens skoningslösa huvudperson, Kratos – en självisk herre utan vare sig moral eller empati. Från att ha varit både spartansk hänförare och krigsgud återvänder han som dödlig och med sin ständiga följeslagare, hämnden. Efter att ha blivit förrådd av Zeus skyr han i äventyrets sista del inga medel för sin vedergällning, även om det kräver hela Olympens fall. Medan gudinnan Athenas ande guidar honom mot det enda vapen som kan förgöra Zeus röjer han alla ur sin väg, oskyldiga eller ej.

I Kratos spår följer en mytologi i förfall, där vattenhärskaren Poseidons död skapar översvämningar och solguden Helios förintelse kastar ett permanent mörker över de grekiska länderna. Ju fler gudar Kratos förintar, desto gråare och mer motbjudande blir världen och mänskligheten lämnas åt sin förruttnelse och undergång.

Den tredje delen ger sig inte på några större spelmekaniska innovationer utan följer de tidigare spelens principer. Däremot spar man inte på krutet i form eller innehåll. Kratos dubbelsvärd med kedjor har uppgraderats och han har även tillgång till en rad andra mäktiga vapen som plockas från spillrorna av förintade gudar. Liksom i tidigare spel kan man skapa sensationella stridskombinationer genom att växla mellan magi samt lätta och tunga vapenattacker mot mängder av fiender på samma gång.

Det är hetsigt knapptryckande med fler motståndare än någonsin. Stridskonceptet är finslipat och maffigt i en lätt skruvad paketering.

Det är också en översvallande våldsorgie. Kratos förgör sina fiender på så blodiga och spektakulära sätt som möjligt. Även om man inte förväntar sig goda gärningar från Kratos så är det tveksamt om denna höga grad av överdriven brutalitet kan motiveras ens av hans personlighet. Gränsen är hela tiden tunn mellan vad som är gångbart som underhållningsvåld och vad som bara är osmakligt.

Kvinnosynen är också minst lika gammal som mytologin spelet bygger på. Det naturliga tillståndet är en manlig dominans och frånvaro av kvinnor. Kvinnorna, när de väl dyker upp, är passiva, förföriska och klena. Männen å sin sida glorifieras som de modiga, starka och mäktiga. Medan mannen har politisk kontroll är kvinnan hjälplös och sexualiserad. Som bäst används hon som ett objektifierat verktyg – som att Kratos använder den döda Hera för att lägga pussel. Det är en unken och pinsam struktur vars lågvattenmärke är spelarens möjlighet att styra en sexscen med Afrodite. Spelets utformning förminskar kvinnornas betydelse i den grekiska mytologin och står för en inskränkt syn på manligt och kvinnligt.

Både den nedvärderande kvinnosynen och övervåldet är tröttsamma inslag som sänker intresset för spelet. Samtidigt är den snygga balansen mellan storskaliga strider, dueller mot enorma gudar och varierade pauspussel rätt avväpnande. God of war III biter sig fast vare sig man vill det eller ej.