Betyg: 4 av 6
4 Det känns lite väl hemtamt att spela Spirit tracks. Zeldaserien har i och för sig alltid handlat om rätt små variationer på samma tema: liten kille i grön luva räddar prinsessan och världen. För att kunna göra det måste han först samla ihop svärd, sköld, bumerang och änterhake i den ordningen. Sedan ska magiska kristallskärvor hittas i farliga tempel runtom i landet innan den onda fienden kan besegras.
Det brukar vara mycket underhållande och är så även denna gång. Problemet är bara att vi gjorde allt det där nyligen, närmare bestämt för 18 månader sedan då föregångaren Phantom hourglass släpptes. Det är kanske orimligt att kräva spelmässig revolution i senaste delen i en traditionsbunden serie, men den här gången måste Nintendo ha gjort slut på allt kalkeringspapper man hade liggandes på Kyotokontoret. Långa stunder känns Spirit tracks som ett Phantom hourglass där man bara bytt ut segelbåten mot ett ånglok.
Spelens höjdpunkter är vanligtvis de kluriga tempel som måste navigeras för att hitta magiska reliker av olika slag, och så även här. Man aktar sig för monster, letar efter gömda spakar och dechiffrerar symbolerna som behövs för att komma vidare. Det brukar bli lite lava, lite vatten och lite snö för variationens skull. Och jodå, det är precis samma mix av miljöer igen. Upplägget i varje tempel är också det oförändrat: hitta specialnyckeln som öppnar dörren till templets monster. Besegra monstret. Plocka den magiska kristallen. Åk till nästa tempel. Vad är det man brukar säga? Rinse and repeat.
Men visst finns det inslag av nyheter i Spirit tracks. Roligast är panflöjten, som man spelar magiska melodier i genom att blåsa i DS-konsolens mikrofoningång samtidigt som man väljer ton med pekpennan. En annan attiralj som man får användning för är en liten gullig vindsnurra. Genom att hålla upp den i önskad riktning och blåsa i mikrofonen kan man aktivera vindflöjlar, släcka facklor, flytta på småsaker eller blåsa iväg fiender. Bägge blåsverktygen är lysande exempel på hur involverande det blir när ett lekfullt Nintendo tänker utanför ramarna.
Det är en fin gräns mellan att följa gängse konventioner och att återanvända i alltför stor utsträckning. Inom filmen sväljer väl många en ny actionfilm vars handling kan sammanfattas amerikansk agent skjuter utländska våldsverkare. Men det är svårare att komma undan med repetition i ett spel, helt enkelt för att det är tvåvägsunderhållning. Här måste spelaren själv dra i samma spakar en gång till. Öppna samma kistor, hämta samma nycklar, hitta samma kristaller, rädda samma prinsessa. Den där lilla glada trudelutten som spelas varje gång man knäcker en gåta börjar till slut låta lite ansträngd.
Det hela är förstås vansinnigt välproducerat, det är det alltid när avsändaren heter Nintendo och det står Zelda på kartongen. Och visst, för den som inte spelat föregångaren är det här säkert ett storslaget äventyr. För oss andra känns det ungefär lika spännande som Kents nya album.
