Betyg: 2 av 6

Att återuppväcka en gammal hit är inget unikt för spelvärlden, men under lågkonjunktur tycks uppföljarna och återupplivningarna dominera. Max Payne från 2001 är i speltermer gammalt men redan en modern klassiker. Det utvecklades av finska Remedy och rosades för sin stilbildande spelmekanik – det var först att använda sig av slow motion i actionsekvenser – och för sin noir-influerade berättarteknik.

I stället för filmsekvenser förflöt detektivberättelsen i serietidningsrutor, med huvudpersonen Max Payne som berättarröst. Han var en hårdbarkad New York-polis som kämpade mot korruption, något som i slutändan gjorde att hans familj fick sätta livet till.

Remedy har inför del tre lämnat över till amerikanska Rockstar, kända för öppna spelvärldar, som här märkligt nog skapat en vanlig actionskjutare i tredjeperson. Influenserna från deras tidigare produktioner är tydliga, med nitiskt detaljerade miljöer och knivskarpa animationer.

Men borta är noir-känslan, engagerande story och nydanande spelmekanik. Borta är även det snöiga New York. Nu befinner sig Payne i Brasilien, som livvakt åt en industrimagnat. När den brasilianska familjen hotas till livet hamnar han mitt i skottlinjen.

Men lika mycket handlar det om Paynes personliga demoner. Efter sin familjs död har han blivit gravt alkoholiserad. Filmsekvenser, inte serierutor, understryker hans missbruk genom färgflimmer och övertoningar. Men effekterna används oavbrutet, och tillsammans med överanvändande av splitscreen-klippning blir det inte effektfullt utan otroligt ansträngande att titta på.

Men det plågsamma visuella fyrverkeriet kan ändå inte maskera att storyn är ett förutsägbart hopplock av Hollywoods mest använda klichéer. Spelet saknar även intressanta karaktärer, och kvinnorollerna är synnerligen usla. Är de inte prostituerade eller strippor så är de passiva offer.

Ännu värre är att Max Payne själv inte är det minsta sympatisk. Hans inre monologer är tjatigt självömkande och inbilskt cyniska. Han har nått botten, samtidigt tar han sig ändå rätten att moralisera och nedvärdera de få kvinnor som inte befinner sig i redan nämnda kategorier, genom att exempelvis berätta för spelaren hur slampig hon ser ut eller hur korkad hon är. Personan som Payne har fått av Rockstar är sunkig på alla sätt och vis.

Även actiondelarna är taffliga. Med undantag för vissa onlinelägen är skjutandet repetitivt, med fiender som tål för mycket stryk och siktar för bra. Slow motion-mekaniken är, förutom något fåtal påhittiga och våghalsiga partier, varken nyskapande eller användbar.

Rockstar har städat bort nästan allt som kännetecknade Max Payne. Efter sig har de lämnat ett torftigt actionspel, ihålig story och ett självömkande skal till huvudperson. Jag vet inte vilken utveckling som är mest beklämmande: Max Payne, spelet eller Max Payne, hjälten.