Den röda rektangeln Thomas vaknar upp i en värld av skarpa skuggor och svarta vinklar. Hur eller varför vet han inte, så han ger sig ut på upptäcktsfärd. Snart inser han att han inte är så ensam som spelets titel antyder.

Perfektion uppnås inte då det inte finns mer att lägga till, utan då det inte finns mer att ta bort. Det skrev Antoine de Saint-Exupéry år 1939 och spikade därmed minimalismens kanske mest berömda budord.

Den meningen verkar utvecklaren Mike Bithell ha tagit till sig. I ”Thomas was alone” berättar han en rörande historia om vänskap och ensamhet med hjälp av bara en handfull glatt färgade fyrkanter och komikern Danny Wallaces lysande berättarröst.

Spelmekaniken är lika delar Mario och Tetris. På varje bana ska man styra de små rektanglarna till målet. Alla har de särskilda egenskaper: Thomas är liten och nätt, John är lång, smal och hoppar högt, Claire är kvadratisk och flyter på vatten.

Pusslen är briljant konstruerade. Grafiken är knivskarp och ljuvligt vacker. Claire, Thomas, John och de andra fylls under resan med kusligt mycket mänsklighet, förmedlat enbart genom form, färgval och subtila ljudeffekter.

Det är utomordentligt skickligt gjort: en enkel idé som förverkligats med stil, skärpa och känsla för detaljer. ”Thomas was alone” är ett mästerverk i all sin enkelhet, och ett strålande bevis för att stora känslor bäst förmedlas med små, små medel.