Få genrer är lika stelbent traditionsbundna som de japanska rollspelen, och få spel anstränger sig lika hårt för att en inbiten rollspelsräv ska känna sig hemma som “Tales of graces f”.

Historien kretsar – som sig bör – kring en grupp unga vänner som snubblar in i ett storslaget äventyr där hela världens öde snart vilar på deras axlar. Här finns existentiella monologer, politiskt ränksmideri och oväntade, snirkliga vändningar i överflöd.

Allt berättas med oändliga pratbubblor och genom karaktärer så stereotypa att de kunde ha plockats ur vilken mangaserie som helst. Den naiva, äventyrslystne unga pojken. Den mystiska flickan utan minne. Vännen som byter sida och hotar att förstöra hela världen – alla är de med och gör precis vad som förväntas av dem.

Det betyder inte att spelet är dåligt. Faktum är att “Tales of graces f” är en alldeles utmärkt nostalgitripp för de som fortfarande minns nittiotalsklassiker som “Chrono trigger”, “Secret of mana” och “Final fantasy VI”. Grafiken är mysigt serietidningslik och färgglad, stridssystemet har gott om djup för den som vill grotta ned sig i statistiken, och trots att klyschorna staplas på varandra är berättelsen riktigt underhållande.

“Tales of graces f” är datorspelens motsvarighet till eftermiddags-tv. Du vet precis vad du får, och det är just det som är charmen.