”Adrenalinpumpande” är ett tjatigt uttryck, men ändå något som jag associerar med fightingspel. Hög puls, sammanbitna miner och suget efter det där rekordet på highscore-listan. Ända sedan fightingspelen lämnade arkadhallarna för hemmet på 90-talet, har barn och vuxna hörts ömsom ryta, ömsom glädjeskrika efter svettiga dueller i digitalt format.

Varje fightingspelsserie hade sin egen lockelse. Street fighter hade de ikoniska ljusbollsattackerna och Mortal kombat innehöll just blodigt allvar. I Soul caliburs fall handlade det inte bara om kampsportsstrider, utan även strid med vapen. Det var definitivt ett bra lockbete och även det senaste spelet, nu fyra år gammalt, var mäktigt beroendeframkallande. Men serien gick på tomgång och mycket mer av den varan skulle ha betytt stagnering.

Soul calibur 5 är däremot ute efter att förändras, att uppgraderas till 2010-talet. Utvecklarna har delvis lyckats. Det utspelar sig 17 år efter det förra spelet, en utmärkt anledning till att ändra om bland karaktärerna. Många har helt tagits bort sedan förra spelet, medan andra är utbytta mot yngre varianter med mer flärd och käckare spelstil.

Klassiker som Ivy och Siegfried har förstås behållits, den förstnämnda fortfarande lika hårdkokt som avklädd medan den senare svingar sitt jättesvärd lika bestämt som tidigare. Det är ett hyfsat karaktärsgalleri, men långt ifrån fulländat – även om Ezio från Assassins creed-serien är en rolig cameo.

Problemet är huvudpersonen Patroklos och det utrymme han får ta bland spelets offline-lägen. Storyn fokuserar helt på honom och hans jakt på sin försvunna syster. Nog för att story sällan är intressant i fightingspel, men här går det snabbare utför än vanligt. I långsamma, urtråkiga blädderblocksanimationer berättas en förutsägbar historia som är lika intetsägande och stereotyp som Patroklos själv.

Däremot är spelmekaniken uppfräschad och grafiken knivskarp. Fajterna är snabbare, hårdare och mer intuitiva än tidigare, utan att bli för svåra för nybörjaren. Därtill erbjuder karaktärsskaparläget ännu fler finurliga valmöjligheter för att designa sin slagskämpe.

Stort fokus ligger också på onlinespelande, och visst är det roligt med rankade matcher och turneringar, men det är en helt annan sak att dela soffa med sin motståndare och det saknas fler spellägen för just det.

Soul calibur 5 är fortfarande ett underhållande spel som river upp samma nerver och basala känslor som bra fightingspel alltid gör. Men förändringarna är inte rakt igenom fantastiska. Med bortplockade attacker, utbytta karaktärer och få vettiga offline-spelslägen känns det fattigare. I den viktiga processen med att göra spelserien ny och fräsch känns det, ironiskt nog, som om lite av Soul caliburs själ förlorades på vägen.