Det här borde bli höstens stora Iphone-plåga. Spelskaparen Terry Cavanagh är ett av de mest egensinniga namnen på indiescenen just nu. I “Super hexagon” har han skapat vad som enklast kan beskrivas som ett omvänt “Tetris”, där du ska akta dig för blocken snarare än pussla ihop dem.
Du styr en liten triangel som rör sig längs sidorna på en snurrande, pulserande hexagon. Målet är att överleva så länge som möjligt genom att undvika de hinder som rusar mot dig från skärmens kanter. Allt går rasande fort och till tonerna av dunkande chipmusik. Det är vansinnigt, förkrossande svårt.
Vid första anblick är “Super hexagon” en överdos av hysteriskt blinkande ljus och alldeles för snabba rörelser. Spelet består i sin helhet av tre banor som vardera är 60 sekunder långa. Till en början överlever man inte mer än ett par sekunder - och varje gång man dör är det bara att börja om.
Kanske just därför är det enormt beroendeframkallande. Efter bara ett par minuters spelande tar muskelminnet över, reaktionsförmågan vässas och sakta, sakta blir resultaten bättre. För att klara de svåraste banorna krävs fullständig koncentration.
Resultatet är en meditativ, nästan hypnotisk upplevelse. “Super hexagon” är ungefär så vanebildande som ett spel borde tillåtas vara innan narkotikapolisen griper in. En perfekt partner på bussen, tåget eller var du än har ett par sekunder över.
