1997 fick den japanska rollspelsserien Final fantasy sitt riktiga genomslag i västvärlden. Spelet hette Final fantasy VII och hyllades både av kritiker och fans. Det imponerade med nyskapande 3D-animering, smäktande soundtrack och ett smart stridssystem, men framförallt med sin känslosamma och fängslande berättelse.
Dramatiska berättelser, trovärdiga karaktärer och fantasieggande världar är även vad som främst kännetecknar Final fantasy-serien. Här i den 13:e delen kretsar handlingen kring den hårdnackade kvinnliga soldaten Lightning, som i den trygga bubbelvärlden Cocoon letar efter sin syster i öppet trots mot den despotiska teokratiska regimen. Desperation tvingar fem andra karaktärer att ansluta sig till Lightning, men istället för att finna räddningen stämplas de som statsfiender. Men när kulisserna faller och kunskapen om det verkliga Cocoon blottas är motstånd inte längre valfritt, utan nödvändigt.
Det är en svindlande vacker värld man bjuds in till, med en komplex mytologi som inte drar sig för att häckla västerländsk religion. Medan teokratins obevekliga häxjakter på statsfiender för tankarna till inkvisitionen fascinerar omgivningarna med sin detaljrikedom. Trots det har spelaren nästan obefintliga möjligheter att fritt utforska världen.
Berättelsen leder förvisso till många hisnande platser – från enorma luftskepp till stilla kristallandskap – men de gamla spelens fria utforskande är ersatt av linjära korridorer. Samtidigt kan man inte undgå att se hur väl berättelsen friläggs genom denna struktur. I större delen av spelet byter man mellan sex olika karaktärer, för att lära känna dem men också för att skapa en spännande dynamik när man senare måste utnyttja allas färdigheter maximalt.
Final fantasy XIII uppdaterar det gamla turordningsbaserade stridssystemet med sex taktiska roller som karaktärerna kan skifta mellan. Varje roll har sina färdigheter som man kan uppgradera. Att applicera rätt roll och snabbt kunna byta taktik är helt avgörande för stridernas utgång. Det är ett oväntat kreativt och utmanande system som skalar ned de tidigare spelens komplexitet till något som kan locka även ovana rollspelare.
Det här är på många sätt en kompromiss mellan gammalt och nytt, ett grafiskt mästerverk som ofta blickar bakåt för att inte tappa greppet om sitt arv. Resultatet är ett spel fullt av tekniska och tematiska kontraster. Inte minst är huvudpersonen ett resultat av ett tudelat tänkande. Istället för att vara mesig och avklädd – likt många andra kvinnliga spelkaraktärer – är Lightning cool utan att tappa sin femininitet.
Samtidigt är hon också en nostalgisk rekonstruktion av protagonisten i Final fantasy VII. Både hennes utformning och övertagande av den manliga platsen i Final fantasy är väldigt uppfriskande. Men det som verkligen berör är den trovärdiga kemin i samspelet mellan henne, systern och de andra karaktärerna – med stundtals hjärtslitande dialoger.
Trots att Final fantasy XIII inte alltid vet om det är på väg framåt eller bakåt har den allra viktigaste ingrediensen i receptet inte gått förlorad. En så storslagen berättelse som denna kan inte ens en stram linjär struktur förstöra.
