Det finns något tilltalande med en steril laboratoriemiljö i spel. Minimalistisk/avskalad estetik ger tolkningsutrymme. Det är fascinerande och jag ställer mig frågan om något ska hållas inne eller ute?
Det är en miljö som genast för mina tankar till Portal, spelet som 2007 nydanade pusselgenren. Det är uppenbart att det är just Portals estetik som inspirerat Toxic games till indiespelet Qubes design.
Pusselspelet börjar med att man vaknar, utan kontext, i en omgivning byggd av vita klossar. Genom släta korridorer och uthuggna hallar navigerar man i förstapersonsvy, men till skillnad från Portal finns ingen story som förklarar varför man är där. Istället fokuserar spelet helt på spelmekaniken: för att ta sig förbi hinder används den tysta huvudpersonens handskar för att manipulera objekt i omgivningen.
Inledningsvis består uppgifterna mest av plattformspussel som är lätta att lösa, att exempelvis nå en höjd: röda block kan dras ut till pelare, gula kan skapa en trappa och blå används som studsmattor. När man hunnit bli varm i kläderna höjs svårighetsgraden betydligt genom att nya premisser läggs till, som i alla välgjorda pusselspel.
När element som att rikta om laserstrålar, väggar som snurrar och magneter som suger åt sig kuber, ska samspela blir det riktigt kniviga tankenötter. Samtidigt bygger just magnetmekaniken på precis tajming, något som är väldigt svårt att få till.
Knapptryckningarna är slöa och fördröjningen som skapas gör alla pussel innehållande magneter oerhört frustrerande eftersom man så ofta får börja om från början. Utöver det är problemlösningen synnerligen smart. Det handlar om grundläggande logiska pussel i en stiliserad omgivning och spelet aspirerar inte heller på att vara något annat.
Qube balanserar mellan att vara en imitation av och en hyllning till Portal, men väger i slutändan över till det senare. Trots sin utseendemässiga likhet är spelmekaniken originell i sin enkelhet. Den avskalade stilen är snygg men någon form av kontext hade kunnat göra det mer motiverat att spela vidare.
Däremot lyckas Toxic games förmedla en känsla av klaustrofobi. Att gå från att lugnt och systematiskt lösa uppgifter till att väggarna plötsligt ändrar skepnad och sluts omkring mig är synnerligen obehagligt.
Det är inget banbrytande spel. På grund av fördröjningen i kontrollen fungerar många av pusslen dåligt och då märks det att den stilrena logiska spelmekaniken inte riktigt är färdigjusterad. Men stundtals briljerar Qube med så innovativa tankegåtor att man instinktivt känner sig klipskast i världen när man klarar dem.
