Betyg: 3 av 6
Inferno är den första delen av det episka poemet Den gudomliga komedin, som Dante Alighieri skrev i början av 1300-talet. I verket räddas huvudpersonen Dante från fördärv av den romerske poeten Vergilius, som sedan vägleder honom nedför helvetets nio kretsar – där varje krets nedåt innebär en värre synd.
Den gudomliga komedin har varit inspirationskälla till konst och litteratur i hundratals år, och det är inte heller första gången som Dantes resa genom dödsriket eggat spelvärlden.
I Visceral games version har Dante dock inte mycket mer än namnet gemensamt med sin förebild. Poemets Dante beskrivs som en timid person, förfärad över vad han ser i helvetet. I spelet är han en fördärvad tempelridddare, en brutal och självrättfärdigande person med många oförlåtliga synder på sitt samvete.
Efter ett långt och blodigt krigande i det heliga landet återvänder Dante till sin fru Beatrice – men hittar henne mördad och hennes själ kidnappad av Lucifer själv. Jakten på Beatrice får Dante att träda ned i Inferno och där slåss mot demoner och syndare.
Dante framställs (medvetet eller omedvetet) som synnerligen osympatisk, en hänsynslös och självgod typ som anser att ändamålet helgar medlen. Hans berättelse – ångern över förflutna synder som visas genom stiliserade serieanimationer – varken engagerar eller väcker sympati.
Hans självrättfärdigande avspeglas även i spelmekaniken, vilken ohämmat lånar sin stil från actionserien God of war. Liksom Kratos i God of war slänger Dante iväg kombinationer av lätta och tunga attacker tillsammans med magi, använder mytiska reliker för att förbättra sina färdigheter och löser pussel mellan striderna.
Med en lie (stulen från Liemannen själv) och ett kors som skjuter heligt ljus använder han heliga och oheliga attacker. Genom att straffa eller fria demoner och kända syndare förbättrar han sina respektive vapen. Att straffa och befria syndare är i sig ett intetsägande spelelement, men samtidigt intressant ur ett filosofiskt perspektiv – varför ska Dante döma de redan dömda, och vem har givit honom den makten?
Spelet fokuserar på en blek berättelse – där ensidiga karaktärer, trist dialog och förutsägbar intrig står i stark kontrast till poemet – och en intetsägande mekanik som får spelet att framstå som en sämre kopia av God of war, när det istället borde fokusera på universumet i sig. Motivationen för att spela vidare är nämligen uteslutande viljan att se hur nästa krets är utformad.
Helvetets nio kretsar följer Alighieris beskrivningar relativt väl, där färden över det kokande havet av blod och inträdet i staden Dis är två orubbliga minnesbilder från spelet. Dante Alighieris poetiska avtryck förfärar och fascinerar i scenario efter scenario med effektfullhet. Kittlande miljöer – att klättra på skrikande själar eller röra sig över händer som sträcks upp ur bubblande vätska – fångar tillsammans en känsla av avsky, obehag, fascination och klaustrofobi. Det är vackert och gräsligt på samma gång.
De stämningsfulla delarna är dock flyktiga. En fixerad kamera bryter av synfältet och när man endast kan se bitar av de förfärliga och fantastiska miljöerna går mycket av det storslagna om intet. Det är snålt mot spelarna att undanhålla dem spelets faktiskt lyckade avspeglingar av Alighieris poem. Och det är bittert att inse att Infernos omgivningar inte fungerar mer än som pynt åt en osympatisk actionhjälte.
