Betyg: 5 av 6
Redan i inledningen anslås den genomgående tonen i Shadow of The Colossus. Lugnt svepande vyer över ett kargt, vackert landskap. Den unge mannen kämpar sig långsamt uppför hisnande raviner. I hans knä ligger hans älskade som mött en för tidig död. Det är stillsam dramatik, nästan som poesi.
Spelskaparen Fuemito Ueda slog spelvärlden med häpnad när Ico gjorde entré 2002. Spelet var ett konstnärligt Zelda-inspirerat äventyr, utan dialog, om en ung pojke som måste kämpa mot mörkrets makter för att rädda flickan Yorda. Historien hade vi hört förut, det som var nytt var att utvecklarna hade försökt skapa en känsla av att de två huvudpersonerna behövde varandra. Att det fanns känslomässiga band mellan Ico och Yorda.
Shadow of The Colossus är ingen upppföljare till Ico, däremot bygger den vidare på samma grepp, att skapa känslomässig dramatik i stället för att braka på med svulstiga actionscener.
Den unge mannen, som är spelets namnlöse huvudperson, beger sig till ett mystiskt tempel i hopp om att väcka sin älskade till liv. För att bryta förbannelsen som vilar över flickan måste han bekämpa tolv kolosser, en slags gigantiska och suggestiva jättemonster.
Upplägget är egentligen så enkelt som ett antal fajter som ramats in av en hjärtknipande story.
När man möter den första jätten är det omöjligt att förstå hur den lille mannen ska kunna rå på den oövervinnerliga kolossen, men precis som i berättelsen om David och Goliat så har den lille ett ess i rockärmen.
Det gäller att lista ut var man ska slå till för att fälla sin motståndare. En välriktat hugg mot foten på monstret gör att det böjer sig ner så man kan klättra upp på ryggen på besten och så vidare. Efter hand blir problemlösningen mer och mer knivig. Ibland är det så avancerat uttänkt att man sliter sitt hår, men helt plötsligt får man chansen att sätta in en attack.
Den episka tonen genomsyrar hela spelet. De majestätiska och originellt utvecklande kolosserna skrämmer en att tro att uppgiften är övermäktig, men bandet till den Törnrosa-sovande flickan gör att man oförtrutet kämpar vidare.
Spelet har tyvärr sina brister. Grafiken är stilren, men känns aningen daterad. Kameran trilskas och lever sitt eget liv, vilket gör att fajterna tappar fokus och spräcker illusionen av att befinna sig i en drömlik sagovärld.
Trots det så kan man inte annat än att ha överseende med problemen. Faktum är att Shadow of The Colossus smäller prisbelönta Ico på fingrarna. Föregångaren kunde bli mer än lovligt upprepande, men här möts vi ständigt av nya grepp i problemlösningen. Att klättra upp på en 30 meter hög jätte är som att ta sig uppför en organisk plattformsbana. Känslan är helt unik i spelsammanhang.
Shadow of The Colossus skriver spelhistoria. Titeln bygger på enkelhet, stora känslor och suverän spelbarhet – precis som sig bör med en blivande klassiker.
