Betyg: 6 av 6
Med Tomb raider 3 började Lara Crofts glans falna. Hon hade rest över hela världen i jakt på mytiska artefakter. Hon hade mejat ner hundratals fiender. Hon hade hoppat och klättrat sig in i miljoner spelares hjärtan. Inte konstigt att hon var trött. 1998 började formeln kännas utnött, och de följande tio åren satt serien fast i fruktlösa försök att förnya sig utan att riktigt våga tumma på det koncept som gjort Lara Croft till en superstjärna.
2007 dök så en utmanare upp. Uncharted: Drake´s Fortune visade hur en modern Tomb raider borde se ut. Spektakulär action i magnifika miljöer golvade spelare och kritiker, och med tvåan finjusterade utvecklaren Naughty Dog sin mix av sympatiska karaktärer, storslagna vyer och Indiana Jones-doftande eskapader. Man kan svårligen påstå att trean är en radikal omdaning av serien, men äventyraren Nathan Drake tar återigen med oss på en sanslöst underhållande bergochdalbana.
Den här gången besöker vi i rask takt England, Colombia, Frankrike och Syrien innan Nathan Drake hamnar i Jemen där han letar efter den förlorade staden Iram. Tempot är högt. Äventyret börjar med ett pubslagsmål och skenar vidare med dödsföraktande friklättring, eldstrider i underjordiska grottsystem samt hisnande flykter från brinnande slott och sjunkande skepp, allt i en livsfarlig kamp mot en månghundraårig spionorganisation.
Bitvis är det mer Hollywoodfilm än spel. Under de mest intensiva jaktsekvenserna är mitt eget bidrag begränsat till att dra spaken i rätt riktning, trycka på hoppknappen ibland och ständigt ha hjärtat i halsgropen. Det är en noga genomtänkt design, en målmedveten eliminering av alla knepiga knappkombinationer som riskerar att ta fokus från dramatiken.
Även i stridsscenerna hålls tempot uppe, trots att de är mer komplexa och ibland så svåra att jag dör upprepade gånger på samma ställe. Jag behöver aldrig spela om några längre partier och utvecklarna har med högteknologisk voodoo sett till att det inte tar mer än två sekunder mellan att jag dör och att jag får försöka på nytt. Det kan låta som en liten detalj men den ser till att jag aldrig rycks ur Uncharteds värld utan blir sittande in på småtimmarna, fixerad vid det rasande äventyret.
Flera av figurerna i Uncharted 3 är bekanta från tidigare spel och man kan inte påstå att de är bråddjupa karaktärsstudier, men manus är tajt och skådespelarna gör ett snyggt, återhållsamt jobb. Rappa dialoger bildsätts med idel sneda leenden och talande blickar som antyder att någon sorts själsliv faktiskt försiggår inuti de animerade polygonstatyerna.
Nathan Drake har ännu inte nått samma stjärnstatus som Lara Croft. Tack och lov. Det gör att Naughty Dog fortsätter att ha roligt med serien och att sätta spelupplevelsen, inte huvudpersonen, i första rummet. Just nu spelar de i en helt egen liga när det gäller att snickra filmiska, och förstummande matinéäventyr för spelkonsoler.
