Efter fem spel på lika många år har ”Professor Layton”-serien uppnått ett visst mått av kultstatus. Det är kanske inte så konstigt. Denna sockersöta sagoboksversion av Sherlock Holmes blandar precis rätt mått av anglofili och anime-estetik för att tilltala samma nördkretsar som gärna snöar in på BBC-serier och Hayao Miyazaki-filmer.
Som alltid styr du den snusförnuftige professor Layton, iklädd brun överrock och matchande cylinderhatt, genom en Kalle Blomkvist-liknande detektivhistoria. En mystisk man i mask terroriserar den lilla staden Monte d’Or. Ditt jobb är att ta reda på vem han är och hur han kan stoppas.
Spelmekaniken kretsar kring hjärngympa. Professor Layton och hans elvaårige assistent Luke ställs under resans gång inför mängder av pussel som behöver lösas. En clown har trasslat in sig i ballongtrådar som måste nystas upp, en butiksägare behöver hjälp att sortera varorna på sina hyllor, en skojare som fuskar i bägarspel måste överlistas och så vidare. Däremellan pekar och klickar du dig fram genom Monte d’Or, finkammar staden efter ledtrådar och pratar med invånarna.
De äldre titlarna i ”Layton”-serien slår an en stillsam, småputtrig ton som är svår att motstå, men den här gången har utvecklarna försökt sig på en uppfräschning. Den tidigare så vackert handritade grafiken har bytts ut mot tredimensionell sådan, och miljöerna har försetts med en 3D-effekt för att utnyttja hårdvarans möjligheter.
Det är tekniskt välgjort, men på vägen har en stor del av charmen gått förlorad. De nya karaktärerna känns själlösa och alldagliga. Känslan påminner om när Tom och Jerry, efter fyra decennier av dövstum slapstick, plötsligt fick röster och började prata i sin långfilmsdebut. Då, som nu, försvann lite av magin.
Från förlagorna kvarstår formens inneboende problem med att väva samman spelmekaniken och historieberättandet. Visst är det trevligt med ett spel där alla hinder kan undanröjas med eftertänksamhet snarare än våld och vapen, men få av pusslen har någonting med bakgrundsberättelsen att göra.
Det gör att man som spelare snabbt får svårt med motivationen. Vill du raskt komma vidare i spelets historia? Då stoppar pusselsekvenserna upp flödet och bryter inlevelsen. Vill du hellre fokusera på problemlösandet? Då känns de ständiga dialogrutorna som onödiga transportsträckor.
Istället för att spackla på med ögongodis önskar man att utvecklarna försökt hitta en ny grundform att jobba med. Ett nedladdningsbart ”Layton”-spel uppdelat i korta episoder, kanske? Ett mer fokuserat äventyr där manus vävs ihop med pusslandet och tillåts stå i centrum?
Den artige detektiven i hög hatt är en lika charmerande karaktär som alltid, men också i behov av ett ordentligt stambyte.
