Betyg: 5 av 6

Professor Layton är en väluppfostrad arkeolog som sprider snusförnuftiga maximer omkring sig av typen ”En gentleman underskattar aldrig värdet av en varm kopp te”. Han är också en äventyrare med skarpt intellekt och orubblig cylinderhatt, och allra främst är han ett efterlängtat återseende för alla oss som i fjol föll pladask för Professor Layton and the curious village.

Den här gången dras professorn in i ett mysterium som rör Pandoras ask, och tillsammans med lärlingen Luke – en spoling i gubbkeps och äppelknyckarbyxor – ger han sig ut på jakt efter den sägenomspunna artefakten.

Vid första anblick liknar spelet ett traditionellt äventyrsspel där man utan tidspress strosar omkring och letar prylar och ledtrådar som för en framåt. Men istället för att problemlösningen integreras i handlingen har världen här fyllts av renodlade pussel. Ska man ta sig över en isbelagd sjö ploppar en labyrint upp som man ska skejta igenom enligt givna regler, vill man ställa en enkel fråga till en perifer karaktär får man i gengäld lösa ett pussel, och rätt vad det är råkar professorn spontant komma att tänka på någon gammal hjärnskrynklande gåta som man omgående uppmanas att klura ut.

Tankenötterna tar en alltid ur spelmiljön till en särskild pusselvy. Det är artificiellt javisst, men det ger samtidigt en konsekvens som ofta saknas i äventyrsspelens problemlösning. Spelet är egentligen en korsning av pusselspel och interaktiv fiktion, en story som då och då (150 gånger allt som allt) kräver att man löser en gåta för att komma vidare i berättelsen.

Med Brain training-spelen gjorde hjärnforskaren Ryuta Kawashima tankenötter till bästsäljande spelmekanik, och Professor Layton-spelen bygger vidare på det konceptet. Serien har till och med en äkta professor, psykologen Akira Tago, som chefkonstruktör av gåtor. Resultatet är ett spel för alla oss som gillar korsord, sudoku, tankenötterna i slutet av Illustrerad vetenskap och deckarnötterna i Fantomen. Det är Brain training 2.0.

Problemen är till största delen mentalt tuggummi med precis rätt fras och seghet, men enstaka slamkrypare förekommer. De stoppar aldrig framfarten någon längre stund tack vare ett praktiskt hjälpsystem, men de naggar förtroendet för spelet och gör att man ibland blir onödigt benägen att klicka på tipsknappen, trots att nästan alla gåtor går fint att lösa med logik och tålamod.

Äventyrsintrigen är invecklad och visar sig i slutändan vara ett skamlöst fuskbygge, men världen som pusslen paketerats i är förtrollande – ett viktorianskt England i fantasykryddad mangatappning.

”Det är så snofsigt att det känns som om jag borde bära monokel”, säger Luke när han kliver ombord på tåget Molentary express som är en av spelets huvudmiljöer. Just så snofsigt känns spelet också över lag tack vare eleganta pussel, knastertorr humor och oklanderlig grafisk design.