Betyg: 4 av 6

Rummet bryter samman i Echochrome, som ansluter till den tradition Crush och Portal etablerade under förra året: pusselspel som jonglerar med de tre dimensionerna.

Uppgiften är att guida en liten modelldocka genom olika banor. De ser vid första anblick ut som ordinära, tredimensionella konstruktioner, men snart märker man att det fuskas med perspektiven. Relationerna mellan högt och lågt är inkonsekventa, avlägsna delar ser inte mindre ut än de som är nära, och roterar man banan på rätt sätt kan avsnitt som tidigare var åtskilda plötsligt kopplas ihop, helt enkelt för att det ser ut som om det skulle gå. Med samma synvillelogik tar sig dockan förbi hål i banan, bara man vrider den så att hålet döljs bakom en pelare.

Banorna är omöjliga konstruktioner som Oscar Reutersvärd och M C Escher fnissar åt i sina gravar, och de är skapta med en sval, minimalistisk elegans. Tunna, svarta konturer mot vit botten. Echochrome ser inte ut som ett spel, och det låter inte som ett spel heller. Den gängse listpopen får här stå tillbaka för en stråkkvartett och nyskriven klassisk musik.

Konceptuellt är Echochrome vackert och enigmatiskt. Det som hindrar det från att bli ett klassiskt pusselspel är att också spelreglerna är gåtfulla. Oftast går allt som det ska, men så plötsligt fungerar inte tricken jag lärt mig av oklara anledningar, och när jag styr dockan till en hoppunkt i banan är det rena lotteriet var den landar. För ett pusselspel är det här tunga invändningar. Spelglädjen bygger mycket just på logik och förutsägbarhet, det måste finnas en tillit till att hård tankemöda belönas. Här infinner sig lite för ofta känslan av att jag kliar sönder min hårbotten i onödan.