Ethan Thomas har slirat i diket ordentligt sedan han senast stod i rampljuset. På den tiden var han hjälte i Condemned, ett av de första spel som på allvar drog nytta av kapaciteten hos Xbox 360.

När vi träffar honom den här gången är han en alkoholiserad, hemlös, orakad föredetting till kriminalare som super bort dagarna och grälar med sina egna demoner och alla andra som kommer i närheten.

Men innan historien kommer i gång blir han förstås återrekryterad av FBI, och spelet igenom har jag ett evigt bestyr att hitta spritflaskor som Ethan kan dricka slattar ur för att hålla nerverna i styr.

Det är inte bara Ethans nerver som prövas. Condemned 2 frossar i den sorts mörkrädsla som ruvar i urbana ödemarker: slumkvarter, bakgator, industriområden och rivningskåkar. Allt är smutsigt, äckligt och hotfullt, och här befolkas det oupphörliga mörkret faktiskt av dödliga hot.

Det stannar inte vid krypande obehag, utan vart jag än rör mig blir jag attackerad och tvingas försvara mig med nävarna eller de vapen som finns att tillgå, som rostiga rör, ruttna plankor och skitiga toalettsitsar. Smuts och förfall är Condemneds ledmotiv. Till och med fienderna är lortiga, tagna från de utslagnas led: knarkare, uteliggare och arga clowner som styrs av en sekt som ligger bakom all jordens ondska.

Monolith productions är vana ­rysarproducenter med spel som Fear och Silent hill: Origins på meritlistan. De vet hur man skapar en kompakt stämning av olust med sjangserade miljöer, och kalla kårar genom att kombinera en kort handkontrollvibration med en fnittrande skugga som ilar förbi i en dunkel korridor.

Men Ethan Thomas är en hårding. Han har inte mycket att leva för, han är hyfsat osympatisk och han räds ingenting. Den buffliga attityden gör att rysarelementen har svårt att nå djupare än den basala nivån av överraskningsskrämsel.

Speltekniskt firar Condemned 2 sina stora triumfer i de intensiva närkamper och jag svingar frenetiskt mina tillhyggenmot ilskna trashankar. Ibland bryts våldsamheterna av en stunds kriminalteknisk undersökning där jag letar spår med UV-lampa och rapporterar mina slutledningar till högkvarteret. Det är välkomna­ andningspauser men inte mer. Problemlösningen är enkel, inklistrad som ett interaktivt sätt att få se berättelsen utvecklas. Då och då får handgemängets närkontakt också ge vika för eldstrider som är mer svajiga – särskilt om Ethans promillehalt är för låg.

Det är något ganska osympatiskt över att göra ett fånigt spel­moment av alkoholism och att ge stadens utslagna rollen som vanvettiga monster. Och då har jag inte ens nämnt de sadistiska ­”finishing moves” som jag uppmanas till så fort jag fått en motståndare groggy. Tv-apparater står lägligt utplacerade här och var för att jag ska kunna köra en medvetslös fiendes huvud genom rutan.

Men trots att skräckklyschor blandas med spekulativt våld och tveksamma försök till nya grepp, och trots att allt från manus till miljödesign bär b-filmens spår av överdramatisering så är det svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när den stora konspirationen väl börjar nystas upp. Condemned 2 är sunkigt, störande och överdrivet, men det är aldrig tråkigt.