Betyg: 4 av 6

Tänk dig en inverterad trafikskola där mesta möjliga vansinne bakom ratten ger dig högst betyg. Ungefär så känns gatuloppen i ”Need for speed: Most wanted”. Bredsladd med studs på en skräckslagen söndagsbilist? Extra poäng för det. Tvåhundra kilometer i timmen på fel sida av vägen? Mer eller mindre ett måste.

Loppen är en överdos av fartblindhet och vrålande motorljud där du måste undvika både vardagstrafik och jagande poliser för att vinna. Ofta slutar det med att din frustande sportbil drämmer in i en husfasad och krossas i en skur av glas och gnistor. Några sekunder senare är det bara att fortsätta som om ingenting hade hänt. Finstämt och subtilt är det inte, men väldigt underhållande.

”Need for speed: Most wanted” handlar om busröj i högsta hastighet där spektakel sätts framför realism i alla lägen. Roligast är spelet online, där det ofta känns viktigare att preja motståndaren av vägen än att komma först i mål.

I kaoset ryms en del nymodigheter. Vanligen ger bilspel tillgång till nya och snabbare fordon efter varje vunnet lopp. Här står istället fartvidundren undangömda på parkeringsplatser, bakgårdar och grusvägar. Hittar du dem så varsågod – hoppa in och kör vidare. Det är ett smart grepp som gör spelet mer varierande.

Ibland, när man brummar runt på ett övergivet industriområde i jakt på en avställd Lamborghini eller Aston Martin, känns spelet mer som kurragömma än racing.

Ett par uppenbara designmissar stör upplevelsen. Mest irriterande är den mötande trafiken som hela tiden kommer i ens väg.

Spelet skiner när man trycker gasen i botten på en raksträcka eller sladdar runt en hårnålskurva. Men på tok för ofta slutar det i en plötslig frontalkrock, när en datorstyrd bilförare bromsar in eller byter körfält mitt framför dig.

Ofta har man ingen chans att väja i tid. Som straff tvingas man genomlida en filmsekvens där kraschen spelas upp i slow motion. Det känns oförutsägbart och ger spelet en ryckig rytm. Dessutom går det tvärs emot utvecklarnas uppenbara fokus på lustfylld vansinneskörning.

Även jakten på nya bilar dras med skavanker. Varje vunnet lopp belönas med uppgraderingar, till exempel nitrobränsle som ger dig extra fart. Men de måste låsas upp en gång för varje enskild bil, vilket snabbt blir tröttsamt och repetitivt. Som resultat undviker man att byta fordon in i det sista. Det hade varit roligare att få frossa bland monsterbilarna utan transportsträckor.

Bättre hade varit om utvecklarna vågat löpa linan ut med tokigheterna, för i sina bästa stunder är ”Need for speed: Most wanted” makalöst roligt. Många bilspel är mer realistiska, men få erbjuder lika hejdlösa orgier i bristande trafikvett.