Tolv år har gått sedan Diablo 2 hade premiär. Samma år blev George W Bush president i USA, it-bubblan sprack och Öresundsbron invigdes.

För de av oss som satt fast i Blizzards mästerverk passerade sådana oväsentligheter ganska obemärkt förbi. Vi hade fullt upp med att rädda världen från helvetets demoner i Diablo2, som av goda skäl är känt som ett av historiens mest beroendeframkallande datorspel.

Att kalla uppföljaren för efterlängtad vore en underdrift. Mer än två miljoner exemplar var förbeställda redan före lansering.

Det första intrycket är bekant. Så till den grad att man undrar lite vad Blizzard sysslat med de senaste åren. Liksom i föregångaren kretsar spelmekaniken kring att samla utrustning och vapen som gör din karaktär starkare. Grafiken, rollerna och kontrollsystemet känns alla igen.

Det är först när man rotar fram ett gammalt exemplar av föregångaren för att jämföra som man inser hur mycket nostalgin har slätat över skavankerna. Diablo3 är inte Diablo2 som det faktiskt var. Diablo3 är Diablo2 som man minns det.

Föregångarens bästa bitar har accentuerats, de lite sämre har tonats ned. Här finns mer variation i miljöerna och fler storslagna bossar, mindre jonglerande med onödiga föremål och färre överflödiga förmågor.

Det är ett skolexempel på iterativ speldesign, en central idé som förfinats och moderniserats så varsamt att skillnaderna nästan inte märks vid första anblick. Här finns få stora nyheter. Snarare en tjurskallig övertygelse om att det mesta blev rätt redan för tolv år sedan. Det enda som behövdes var lite puts och fernissa.

Och det är precis lika beroendeframkallande som förr. Blizzard behärskar den ömtåliga balansen mellan insats och belöning bättre än någon annan spelutvecklare. I Diablo3 är den slipad till perfektion. Hela tiden överöser spelet dig med nya godbitar. Nästan varje musklick leder till nya skatter att plocka upp från marken.

Visst finns det saker att klaga på. I ett valhänt försök att stävja piratkopiering kräver Blizzard en aktiv internetuppkoppling för att Diablo 3 ska fungera. Glöm alltså att ta med spelet på flyget eller utlandsresan om du surfar på mobilnätet. Det är en klumpig och frustrerande lösning som hade förpassats till sophögen om Blizzard satt spelarna snarare än försäljningssiffrorna i första rummet. Under premiärdygnen kraschade spelservrarna regelbundet då för många spelare försökte koppla upp sig samtidigt.

Ändå står man ut. För när man börjat spela Diablo 3 går det inte att sluta.

Hela tiden väntar nästa belöning – nya förmågor, ett bättre vapen eller nya monster – alldeles runt hörnet. Precis så långt bort att du skjuter på att gå och lägga dig en liten, liten stund till.

Sen tittar du upp från skärmen, inser att det blivit ljust ute och att morgonmötet på jobbet börjar om 45 minuter. Om du skippar frukosten så hinner du spela några minuter till.