Wii fit är laddat med allt från superseriösa solhälsningar till underhållande småspel och funkar både som tränings- och partyspel. Men avsaknaden av ett flerspelsläge gör att Nintendos senaste träningsspel är en bra bit ifrån att nå sin fulla potential, skriver Sam Sundberg.
Foto: NINTENDO
Betyg: 4 av 6
Det finns en anledning till att ordet ”edutainment” är bannlyst hos copywriters. Spel som försöker mixa nytta och nöje brukar nämligen sluta i en ljummen grogg av varken eller.
Men Nintendo är det spelföretag som anstränger sig hårdast för att bredda spelpubliken, och de drar sig inte för att gapa efter mycket. Med spel som Nintendogs, Cooking mama och Brain training har de gjort Nintendo DS till en både underhållande och välgörande pryl för barn, vuxna och gamla. Med Wii fit ska också Wii bli mer än bara en klassisk spelmaskin.
Spelet levereras tillsammans med en balansbräda som också fungerar som en våg. När jag lägger den på golvet framför tv:n och kliver upp får jag snabbt besked om mitt kroppsmasseindex och min balans. Baserat på min ålder och balansförmåga räknas så min Wii fit-ålder ut: 41 år. Huvva. Minst åtta år för mycket. Genast en god anledning att fortsätta spela. Nästa steg är att välja ett mål, att gå upp eller ner ett visst antal kilon på ett visst antal veckor. Nu är det inte alla som vill gå upp eller ner i vikt, så det hade varit tacksamt med alternativet att sträva efter bättre balans, men något sådant finns tyvärr inte.
Kroppstesten kan jag göra om varje dag för att se hur jag närmar mig målet, men de riktigt roliga spelmomenten finns under rubriker som yoga, muskelträning, aerobics och balansspel. Övningarna sträcker sig från superseriösa solhälsningar i yogadelen till underhållande småspel som slalom och backhoppning, som både tränar balansen och funkar förträffligt som partyspel.
Brädan är gjord för att läsa hur tyngdpunkten flyttas från en sida till den andra och från hälarna till tårna, så den kommer till sin fulla rätt i skidspelen och spel där jag tippar ett bräde för att få kulor att rulla ner i hål. I muskelträningen är den mindre funktionell, då den inte mäter intensiteten i övningen utan bara kollar att jag håller balansen. Där reduceras spelet till vanligt tränings-följa-John, som i och för sig fyller sin funktion för den som bara vill köra ett par snabba övningar framför tv:n varje morgon. Extra muskler får man av att flytta soffbordet.
Jag har väntat på ett bra träningsspel, och Wii fit är nästan allt jag hoppats på. Men det har sina brister, både som träningsredskap och som underhållning. Det känns som en självklarhet att min ”personliga” tränare ska ta med mig på ett specialanpassat program varje gång jag sätter i gång spelet, men hon har inga tips om hur jag ska nå mitt träningsmål. Istället får jag själv ansvaret att välja, och det är svårt att veta om jag väljer rätt övningar för mina behov.
Att tävla mot några kompisar i balansspelen är väldigt kul, problemet är bara att det inte finns något flerspelarläge. Det finns highscorelistor, men det är så omständligt att byta spelare att man hellre kör med samma Wii-profil, vilket får spelet att menande påpeka: ”Din vikt tycks ha förändrats lite sedan sist”.
Wii fit är en bit ifrån att nå sin fulla potential, men mjukvaran kommer förhoppningsvis att förfinas med kommande expansioner som utnyttjar balansbrädan på nya sätt. Och skavankerna till trots: Visst är det roligt. Och visst är det nyttigt.
