Om man någonsin har velat laga mat i ett franskt kök, rusa över Paris takåsar eller dansa vals på Versailles samtidigt som man löser ett mysterium har man hittat rätt i Rhytm thief & the emperor’s treasure. Spelet blundar sannerligen inte för några stereotypa föreställningar om Frankrike, snarare hänger sig spelet åt dem. Segas musikaliska äventyr romantiserar Paris, men på det allra charmigaste vis.

Det är med stolthet som huvudpersonen Raphael – tillsammans med sin trogna hund Fondue – besöker stadens främsta landmärken i sökandet efter sin försvunne far. Nattetid svidar han om till den stilige mästertjuven Phantom R och tömmer stadens konstinstitutioner på de artefakter som han tror innehåller ledtrådar om fadern. Samtidigt verkar en återuppstådd Napoleon vara ute efter samma föremål.

Till bakgrund av spinett och jazz tätnar ett mysterium som för tankarna till Dan Brown. Men Rhythm thief undviker skickligt att falla i fällor som överkomplicerad berättelse eller dödligt allvar. Det är en story som skruvas till åtskilliga gånger, men alltid med en sympatisk glimt i ögat. Och i detta underliga äventyr integreras rytmbaserade spel på naturliga och fantasifulla sätt.

Man rör sig runt i Paris på en 3D-karta, hittar gömda skatter, pratar med invånarna eller spelar in ljud som används i pussellösningar. Exempelvis använder man pianoljud för att stämma en fiol och ett musläte för att jaga bort en bulldog.

I likhet med Professor Layton-spelen kan man även samla mynt för att låsa upp nytt material som tyvärr är lite torftigt. Men mestadels spelar man de rytmbaserade spelen, som varierar i svårighet och utförande. Det kan handla om allt från att stryka pekpennan över fiolsträngar för att spela Bach till att tajma in knytnävslag mot Napoleons lakejer.

Det är en märklig blandning av både nonsens och allvar, men nästan alla spelen är finurliga och underhållande. Undantaget är när man tvingas använda konsolens inbyggda rörelsekänslighet, gyron, som är oprecis och omständlig. Men överlag är rytmspelen både varierade och roliga. Att smyga sig förbi vakter på Louvren genom att i takt posera bakom färgglada statyer är så tillfredsställande skojigt att det är omöjligt att sluta le.

Den ljuvliga musiken, ofta med snabba basgångar, är också en stämningshöjare värd att nämna. Med lite taktkänsla gör musiken dessutom det lätt att klara rytmspelen instinktivt. 3D:n är däremot mest i vägen under rytmspelen och bara behaglig att slå på i de tjusiga animefilmsekvenserna.

Den schablonmässiga och stereotypa inramningen hade lika gärna kunnat bli en ologisk röra. Men med sin hjärtliga ton, sina sympatiska karaktärer och sitt charmiga ramverk faller jag pladask. Rhytm thief & the emperor’s treasure är sannerligen en egen liten skatt i sig själv.