Betyg: 5 av 6
Det är fem år sedan Microsoft presenterade Alan Wake som ett paradexempel på kommande spel till Xbox 360. Sedan dess har Remedy Entertainment filat på sin actionrysare. De har uppenbarligen tittat på massor av skräckfilm, plöjt Stephen Kings samlade verk och turistat i Washingtonområdet för att pricka in känslan för djupa skogar och sömniga amerikanska bergsbyar. Det betalar sig.
Alan Wake är en bästsäljande spänningsförfattare med skrivkramp. I spelets inledning anländer han till den lilla staden Bright Falls tillsammans med sin fru Alice för att lugna nerverna med vacker natur och småstadslunk. Dessvärre är stugan de hyr hemsökt. Alice försvinner redan första kvällen och Alan vaknar till några dagar senare med fragmentariska minnen. Spelet är sedan en kamp för att hitta Alice och förstå vad som hänt; mycket tyder på att en bok som Alan eventuellt har skrivit håller på att bli verklighet.
Den invecklade thrillern rullar mestadels fram i filmklipp och dialoger, samt i de manusblad som ligger utspridda i Bright Falls omgivningar. Spelmomenten är däremot nästan helt actionbaserade. Alan måste ständigt ta sig någonstans och springer på horder av arga figurer, besatta av ”mörkret”, som besegras genom att man först lyser på dem med ficklampan och sedan skjuter dem sönder och samman.
Remedys manusförfattare nöjer sig inte med oblyga lån från Stephen King och David Lynch. Dialogen är dessutom späckad med referenser till inspirationskällorna.
Här och var blir det fånigt – som när Alan noterar att ”det är som Nicholson i The Shining” medan en galen yxman håller på att banka sig in i skjulet där han gömt sig – och actionscenernas panik undermineras ofta av fiendernas märkliga stridsrop som ”Omega 3-fettsyror är nyttiga!”.
Inledningsvis stör det inkontinenta droppandet av populärkulturella referenser, men storyn tar sig snart och skavankerna förbleknar.
I slutändan är det emellertid varken intrigen eller karaktärerna som på allvar suger tag, utan de magnifika miljöerna. Skogarna, bergen, rastplatserna och bensinmackarna skiftar mellan rofylld skönhet och hårresande kuslighet i takt med dagsljuset. Där skapas en isande närvaro som är ett litet mästerstycke i sig.
