Visuellt inspireras Human revolution inte bara av filmen Blade runner, utan även av renässanskonstnärer som Tizian och Caravaggio, som var förtjusta i ockra.
Foto: eidos montreal
Betyg: 5 av 6
Att krama trovärdiga, nyanserade känslor ur pixlar och polygoner är lika lätt som att göra karaktärsskådespelare av actionfigurer. Men det hindrar inte spelutvecklare från att försöka. Spel som Uncharted och Heavy rain har med skickliga röstskådespelare och noggranna animationer trollat fram något som liknar genuint mänsklig interaktion och nu i våras höjde Rockstars deckare L A Noire åter ribban för hur nära verkligheten man kan komma med en virtuell ensemble.
Deus ex: Human revolution är ett spel om just spänningen mellan det mänskliga och det artificiella. Denna science fiction-historia är tungt influerad av Ridley Scotts film Blade runner och författaren William Gibsons cyberpunktrilogi. Det är med andra ord en hårdkokt, dystopisk framtidsvision ungefär som de brukade se ut på 80-talet. Kanske är stilen på väg tillbaka. Ridley Scott skrev nyligen på för en ny Blade runner-film, och temat mäktiga och omåttligt giriga storföretag ligger onekligen i tiden.
Huvudpersonen Adam Jensen är en blandning av man och robot, en cybernetiskt modifierad säkerhetsspecialist som nystar i en allt trassligare härva för att ta reda på vad som ligger bakom en brutal attack mot hans arbetsgivare, bioteknologiföretaget Sarif Industries.
Precis som de tidigare spelen i Deus ex-serien är Human revolution ett actionrollspel. Jag smyger ständigt genom labyrintiska kontorskomplex på jakt efter någon person eller information som ska fylla ännu en lucka i pusslet jag mödosamt lägger. Man kan också välja en mer konfrontativ stil där tunga vapen lämnar drivor av döda vakter i Jensens spår. Otaliga gånger sjabblar jag med den förstnämnda strategin och snubblar in i den senare.
Under tiden samlar man erfarenhetspoäng, och när man når en ny nivå får man tillfälle att uppgradera sina cybernetiska implantat. Skjutande, smygande, snabbhet, hacking och social kompetens är några förmågor som kan förbättras. Dessutom samlar man på sig vapen och andra prylar, som även de kan uppgraderas.
Kombinationen av smygande och strider ger vackra kontraster, och rollspelsmekaniken tickar på med schweizisk precision. Där skapas det nödvändiga suget att spela mer och komma vidare, som aldrig genereras av den tillkrånglade konspirationshistorien som vävs av industrispionage och högteknologiskt bludder.
Human revolution lyckas inte sälla sig till den skara spel som bryter ny mark för verklighetstrogna karaktärer. Grafiken är grovhuggen, animationerna har dockteaterns rytmik och det spelas över så att ögonbrynen krullar sig. Figurerna tycks med andra ord vara gjorda av hårdplast, vilket inte är helt lyckat i ett spel som försöker filosofera över vad som gör dem till människor.
Men det misslyckandet vägs upp av en rad utsökt balanserade spelmoment, och även om storyn är en pastisch så har världen en viss lockelse för oss som saknar den gamla skolans cyberpunk.
