Vad lekte du med när du var liten? Min stora kärlek var Transformer-robotar. På heltäckningsmattan i vardagsrummet fantiserade min lillebror och jag ihop episka fältslag med skokartonger och tomflaskor som rekvisita. Ibland spelade familjens hund rollen som Godzilla-liknande monster.

Just den känslan av barnslig kreativitet är Sonys ”Little big planet”-serie – den här gången med svenska Tarsier som utvecklare – strålande bra på att locka fram. I grunden är det ett simpelt plattformsspel där du styr en söt liten tygdocka. Men enspelarläget ska främst betraktas som en grundkurs i hur spelet fungerar. Poängen är inte att nå spelets slut, utan lära dig hur man själv bidrar till det.

”Little big planet” kan liknas vid ett digitalt dockhus, där du har nästan obegränsade möjligheter att knåpa ihop egna utmaningar för dig själv och dina medspelare. Du bygger egna banor med gamla skjortknappar, fingerborgar, dominobrickor, glaskulor och wellpapp-bitar, men också med lysdioder, elektroniska reglage och tryckkänsliga golvplattor.

Designarbetet är enkelt till en början men växer i komplexitet ju mer avancerade konstruktioner du tar dig an. Du kan dela dina skapelser med andra spelare över nätet, eller ladda ned andras banor om du själv saknar inspiration. Receptet känns igen från de tidigare spelen i serien, som alla slår an samma nerv av skaparglädje och gemenskap som den svenska indiesuccén Minecraft byggt sina framgångar på.

Det här är det första spelet i serien som släpps till bärbara Playstation Vita. Sony har tidigare fått en del kritik för maskinens bångstyrighet. Förutom de vanliga knapparna och styrspakarna har Vita bland annat två pekskärmar, två kameror och rörelsekänsliga kontroller. De har inneburit funktioner som i många tidigare Vita-spel känts påklistrade och onödiga.

Men i ”Little big planet” fungerar de ljuvligt bra. Att kunna vrida, vända och flytta på objekt i spelvärlden med fingrarna känns som en självklarhet. Likaså att lägga till nya föremål i spelet genom att ta bilder av dem med kameran.

Tyvärr är konsolbytet också till spelets nackdel. Kring det första ”Little big planet” uppstod en mycket hängiven community, och därför finns idag mängder av banor till spelet att ladda hem. Frågan är om utbudet någonsin kommer bli lika stort på Playstation Vita. Intresset för konsolen har varit måttligt, och den kommer sannolikt aldrig blir en lika stor försäljningsframgång som storebror Playstation 3. Det är synd – många spelare som bidrar med banor är en nödvändighet för att ett spel som det här ska ta fart och bli riktigt underhållande.

Oavsett framtidsutsikterna är ”Little big planet” en oemotståndligt charmig upplevelse. Den bästa anledningen hittills att ge Sonys bärbara kraftpaket en chans, och en ypperlig möjlighet att återuppta kontakten med sitt förlorade barnasinne igen.