Betyg: 5 av 6

Om de senaste årens största trend varit spel som bygger på falsksång, luftgitarr och överförfriskade gäster så får den nu maka på sig för det nya: spelarnas egen skaparkraft. Will Wrights världsimulator Spore slog an ­tonen genom att låta oss skapa varelser, byggnader, städer och planeter. I Sonys storsatsning Little big planet bygger du själv banor som kan bli plattformsspel, pusselspel, arkadspel eller bara vackra, vansinniga små världar.

Att användare jobbar vidare på spel de gillar är förvisso gamla nyheter. Modscenen, där folk bygger banor, äventyr och modifikationer (därav begreppet mods), är en vital subkultur sedan länge, mest bekant tack vare Minh Le och Jess Cliffe som skapade modden Counter-strike ur spelet Half-life.

Med Little big planet förvandlas programmerarhobbyn moddande till digitalt klipp-och-klistra, en korsning av lego och julpyssel där man kan skapa allt från en snögubbe av wellpapp till ett spökinvaderat Drottningholms slott.

Kreationerna delas över Playstation network där vi spelar varandras banor, och så förstås på Youtube där vi bland annat kan beundra Little big planet-spelarnas travestier på Shadow of the Colossus, Space invaders och Mirror’s edge, för att sedan tipsa kompisarna. Kolla-vilken-cool-grej-faktorn är hög.

Det är lätt och roligt att skapa banor, men det är svårt att skapa roliga banor. Efter att ha lekt med designverktyget i några timmar växer min beundran för utvecklarnas förskapade nivåer där varje element varsamt placerats på precis rätt ställe.

För Little big planet är inte bara en fantastisk legolåda, det är också ett extraordinärt plattformsspel som osar stil och kvalitet ur varenda por. Utsökta texturer imiterar tyg, trä, kartong och andra material så väl att jag vill gå fram till tv:n och röra vid dem. Ljudet är klockrent, från träklossar som krockar till husbandet The Go! Team och Stephen Frys sköna insats som konferencier. Den avancerade 2D-fysiken är dessutom något nytt i plattformsgenren, och får den surrealistiska världen att kännas märkligt verklig.

Det finns ett par spelmekaniska invändningar som gör att Little big planet knappast blir odödligt som plattformsspel. Hoppandet är lite slirigt, på det där sättet som det inte får vara när liv och död hänger på att man landar perfekt på en minimal plattform ovan ett bubblande lavahav.

Spelet har dessutom inte riktigt bestämt sig för om det är tvådimensionellt eller tredimensionellt. Nästan allt i spelet uppför sig som om världen är tvådimensionell, men det finns en djup­dimension bestående av tre plan som man rör sig mellan. De ställer till med problem när man oförhappandes skyfflas över till ett annat plan där man faller genom ett hål eller springer rakt in i en fiende. Här och var blir det allvarlig frustration i paradiset.

Little big planet är inte fulländat som plattformsspel, men det är en knäckande uppvisning i rå ­stilkänsla och som designverktyg är det väldigt lovande. Nu är det upp till spelarna att låta sig inspireras, låta fantasin flöda och förädla spelet till en verklig klassiker.