Med tät, svartvit, stumfilmsinspirerad estetik skapar det nedladdningsbara indiespelet Limbo något annorlunda och skrämmande. Det är strikt minimalism där kraftiga skuggor och dimmiga ljusstrålar ersätter musik och story. Lika stiliserad är spelmekaniken där man som en pojke – utan andra medel än att hoppa och greppa – rör sig och löser pussel i otäcka omgivningar, men lika ofta dör på makabra sätt. Den avskalade estetiken gör spelets crescendon desto mer effektfulla. Det är krampaktigt och kusligt ända till slutet, som tyvärr kommer alldeles för snabbt.
