Betyg: 4 av 6

Man kan inte anklaga Shift 2 för att vara inställsamt. Redan första träningspasset är närmast förnedrande för den oförberedde föraren. Bilen skakar, gyttja stänker på vindrutan och hjulen släpper från banan så snart jag ger för häftigt rattutslag. Plötsligt slår jag i ett räcke, snurrar och står där med nosen åt fel håll och svansen mellan benen.

Nej, här finns ingen pardon, Shift 2 är ett spel som hunsar spelaren från start. Efter två misslyckade testvarv accepterar jag förslaget att slå på all möjlig styrhjälp och bromsassistans, vilket gör nästa race till en lam historia som mest liknar nöjesparkernas bilar som puttrar fram längs en räls.

Jag är först osäker på om mina problem med den bångstyriga bilfysiken beror på att den är för realistisk eller inte realistisk nog, men jag har betydligt svårare att komma överens med bilarna än i konkurrenten Gran turismo 5. När jag byter till en bakifrån-vy blir det emellertid uppenbart att bilen kasar omkring som en tvål i ett handfat.

Efter hand får jag bättre bilar, jag lär mig förstå dem, och i takt med att jag justerar ner förarassistansen blir spelet roligare. Fortfarande känns dock loppen otämjda och halvgalna, inte minst tack vare motståndarna som sällan missar ett tillfälle att köra in i mig bakifrån.

Standardvyn blickar ut genom förarens ögon, vilket är tufft men fantastiskt opraktiskt. Jag ser delar av hjälmen, mina händer på ratten och förstås instrumentbrädan, vilket gör att banan, där jag behöver ha blicken, bara tar upp drygt halva skärmen. Föraren rör på huvudet i svängar och inbromsningar, med den desorienterande effekten att jag tittar åt ett håll och styr åt ett annat.

Dessutom stänker lera och vatten på rutan, och den sammantagna effekten av mina smutsiga glasögon, min smutsiga tv-skärm och den artificiella smutsen blir lite mycket. Hjälmvyn är ett signum för spelet, okej, men jag föredrar någon av vyerna som ger bättre överblick.

Karriärläget i Shift 2 följer standardmallen där man samlar pengar och poäng för att låsa upp nya bilar, delar och tävlingar. Det är funktionellt, även om jag numera alltid hoppas att sport- och racingspel ska försöka fängsla även med inramningen, som i Electronic Arts eget boxningsspel Fight night: Champion.

Shift 2 är ett solitt racingspel, inte tu tal om det, och de sporrande onlinemekanismerna som låter oss jämföra tider med kompisar och andra spelare är en bra krydda. Jag saknar polishen och precisionen hos Forza 3 och Gran turismo 5, men den bristande finessen kompenseras till stora delar med råstyrka.