Betyg: 3 av 6
3 Killzone 2 var som hetast 2005. På spelmässan E3 premiärvisades Playstation 3-konsolen, och när Sony skulle demonstrera potentialen i sin maskin var det en Killzone 2-sekvens som gick i frontlinjen. Det man fick se på mässan kanske inte reflekterade exakt hur spelet skulle komma att se ut i färdigt tillstånd, men det var onekligen den stiligaste och mest intensiva krigsskildring man någonsin sett på konsol.
I vilken annan bransch som helst vore det förstås märkligt att börja hajpa en produkt fyra år före release. I spelbranschen är det inte helt ovanligt, men att bygga upp förväntningarna under så lång tid är förenat med viss fara. Risken att själva drömmen om spelet överträffar den slutgiltiga produkten är överhängande. Hajp-pendeln hinner svänga tillbaka både en och två gånger medan publiken väntar på att äntligen få uppleva den där titeln som ska frälsa en hel maskin.
Killzone 2 är kanske årets viktigaste titel för Sony, och chansen att bevisa att Playstation 3 är en överlägsen underhållningsplattform jämfört med Xbox 360.
Det första Killzone släpptes till Playstation 2 och är känt för att vara ett av den generationens mest stilsäkra hantverk. Såväl arkitektur som uniformsdesign, färgval och övrigt formspråk fick fienden, ”helghast”, att framstå som utomjordiska nazister. Det låg en lockande ödesmättad stämning över hela verket, som om detta var den fria människans sista, desperata strid.
I uppföljaren ska kriget vinnas på riktigt. Frontlinjen är flyttad till helghast-arméns hemplanet Helghan. Och genast är det inte alls särskilt ödesmättat längre.
Resistance 2 heter ett annat Playstation 3-exklusivt spel i samma genre. Där finns en scen där man kommer upp ur underjorden till en drabbande syn: man blickar ut över San Francisco-bukten, med den välbekanta Golden Gate-bron till vänster och en belägrad stad till höger. En nedgående sol färgar allt i guld. I skyn glider hotfulla rymdskepp stora som hela städer. Världen brinner. På tre sekunder lyckas man förmedla en känsla av mänskligt lidande och hopplöshet – och samtidigt förse spelaren med motivationen att fortsätta kämpa.
Någon sådan scen står inte att finna i Killzone 2. Där finns inget att känna igen. Det är timme efter timme i grå bunkrar, korridorer och fästningar som inte representerar någonting annat än gömställen för fienden.
När jag som rysk soldat tog tillbaka Röda torget från tyskarna i andra världskrigsskildringen Call of duty (2003) var det ett ögonblick av triumf och stolthet. När jag som soldaten Sev tar ett för mig obekant torg i Killzone 2 betyder det bara att jag har klarat mig till nästa spartpunkt.
Soldaterna i Killzone 2 turas om att låta som testosteronstinna idioter och dra råa skämt, precis som i det tramsiga Xbox 360-spelet Gears of war 2. Det känns ironiskt. Killzone 2 skulle ju lyfta Playstation 3 till nya höjder, inte bevisa att man kan göra likadana spel som till Xbox 360. Det här är habil, konventionell action, inget mer. Stiligast i världen 2005 är bara lagom snyggt 2009, och om Killzone 2 verkligen försöker bevisa något så gick poängen förlorad någonstans i bunkrarna under Helghan.
