Betyg: 5 av 6

Batman: Arkham Asylum var en sensation när det släpptes 2009. Inte, egentligen, för att det var exceptionellt innovativt, utan för att det var ett riktigt solitt actionspel trots att det byggde på en serietidning.

Normalt brukar superhjältespel höra till de allra lataste spel man kan hitta och ett Batman-spel som faktiskt kunde räknas som ett av de bästa actionspelen för året och dessutom kunde mäta sig med många av serierna var en uppenbarelse. Faktum är att spelet tilldelades ett äkta Guinness-världsrekord: Mest kritikerrosade superhjältespelet genom tiderna.

Nu är Batman tillbaka, återigen i Rocksteady Studios regi, och spelet behåller många av föregångarens kvaliteter samtidigt som det är än mer omfångsrikt. Den stora nyheten är att medan Arkham Asylum utspelade sig i ett fängelse för de kriminellt vansinniga utspelar sig Arkham City i en hel stadsdel, en ministad mitt i Gotham City där alla brottslingar spärrats in under överinseende av professor Hugo Strange. För Batman blir det en urban lekpark full av hustak att hoppa mellan och ondingar att slå på käften. Här smids nämligen en rad skurkaktiga planer, samtidigt som Strange har sin egen agenda.

Skillnaden mot föregångaren är inte så stor i praktiken. Arkham City är en snygg, gotiskt solkig stadsdel, som en mörkare version av Gotham City, men det händer inte så mycket intressant där. Staden är inte mycket mer än en fin kuliss jag svingar mig igenom på väg mellan uppdragen. När jag kommer till en byggnad kan jag förvisso ta mig upp på taket, men för det mesta är det genom huvudentrén jag måste knalla in, efter att ha knockat skurkgänget som står vakt utanför.

Striderna är välanimerade dansstycken som går att variera med olika tekniker och hjälpmedel. Batman älskar sina prylar, så jag har bataranger, rökbomber, explosiv gel och elektriska stötar att sätta in, utöver en uppsjö slagkombinationer. Till en början känns alternativen överväldigande, men jag inser snart att det även går att vinna striderna med den hederliga blockera-slå-taktiken. På så sätt blir dusterna mindre spännande och mer hanterbara så att jag får ro att lära mig mer avancerad stridskonst.

Väl inne i byggnaden får jag oftast pussla lite, för att ta mig fram till en stor sal som vaktas av ett gäng bovar. Där knäpper jag på detektivläget för att avgöra hur många de är och var de befinner sig. Samtidigt undersöker jag rummet för att se vilka avsatser och ornament som kan ge mig övertag.

När jag sedan sitter där uppe vid taknocken och lurar är spelet som allra bäst. Jag småfnissar åt de små legoknektarna som kilar runt där nere med sina automatvapen. När någon kommer ifrån sina kamrater dyker jag ner och oskadliggör honom. Får någon syn på mig kastar jag en rökbomb och försvinner iväg upp i luften igen.

Just så, tänker jag mig, känns det att vara Batman. Rocksteady Studios vet hur man gör virtuell verklighet av superhjältefantasier.

LÄS OCKSÅ: Recension: Batman: Arkham Asylum