Betyg: 3 av 6
Sporter lämpar sig bra som tv-spel. De har en uppsättning regler och parametrar som blir utomordentliga spelsystem: utför en uppsättning tillåtna rörelser på en viss yta, för att nå ett taktiskt överläge. Inkassera poäng.
På ytan har inget hänt sedan det hårt abstrakta Tennis till NES, 1986. Grand slam tennis 2 handlar också om att försätta motståndaren i ett läge där han eller hon inte kan slå tillbaka bollen. Allt annat är bara pynt. Och det här spelet är pyntat upp över öronen.
Det är inte så mycket ett spel som en tennissimulator. Innan jag kan börja spela matcher måste jag tillbringa tre timmar med att lära mig kontrollerna, under John McEnroes förolämpande tränarskap.
Tyvärr drunknar spelupplevelsen. Ständiga avbrott i form av tv-repriser och omständliga menyer tar fokus från det spelet gör utomordentligt bra – duellerna på planen. När jag väl bemästrat kontrollerna är rörelserna intuitiva och det är den naturligaste sak i världen att svara på en stoppboll.
Slutprodukten är mest för de redan invigda fansen. För den som gillar tennis – och inte bryr sig om illa designade spelavbrott och menyer – bör det här vara himmelriket. För oss andra hade mer tennis och mindre tingeltangel gjort Grand slam tennis 2 mer intressant.
Eller varför inte gå hela vägen? Jag väntar på ett fullfjädrat Björn Borg-rollspel, där jag får svära åt domaren och spela igenom efterfesterna också.
David Stillberg
kultur@svd.se
