I juli för två år sedan fick Jane McGonigal en dörr i huvudet. Resultatet blev en rejäl hjärnskakning och en månad av yrsel och huvudvärk. När hon inte blev bättre kom misströstan, men trots sitt omtöcknade tillstånd beslöt hon att ta tag i situationen. Hennes resonemang var ”Antingen tar jag livet av mig eller så gör jag ett spel av det här”, förtäljer hennes blogg.
Redan före olyckan var McGonigal en omtalad spelforskare och designer av ”alternate reality games” – spel som utspelar sig i verkligheten, på nätet eller på gatorna. Med spelet Superbetter förvandlade hon konvalescensen till en hjältesaga där hon spelade huvudrollen och hennes man och syster förvandlades till medspelare. Med den personliga storyn förvandlade hon också sig själv till en verklig stjärna. I dag föreläser hon i celebra sällskap, som på TED-konferensen, och med boken Reality is broken har hon tagit täten i spelifieringsrörelsen.
Wikipedia är ett av de moderna underverken. Det har tagit åtta år och cirka 100 miljoner arbetstimmar – de flesta oavlönade – att bygga världens största uppslagsverk. Arbetsinsatsen är förbluffande, men den bleknar om man betänker att vi numera, enligt New York Times, lägger ner 200 miljoner timmar på World of warcraft. Det är ett enda spel. Och siffran gäller en enda vecka. Man kan bara fantisera om vad vi skulle kunna åstadkomma om den tiden användes till något annat än att levla och dräpa monster.
Men enligt Jane McGonigal är det inte mindre spel vi behöver utan mer. Hon är övertygad om att spel kan göra oss till bättre människor genom att exempelvis lära oss problemlösning, få oss att fundera på energikrisen, och göra det spännande att hjälpa vänner och främlingar. Inom 20 år, spår hon, har en speldesigner fått Nobels fredspris.
McGonigals tro på spelens mirakulösa kraft härrör visserligen från en smäll i bollen, men hon verkar uppriktigt uppfylld av övertygelsen att spel kan göra världen bättre. Värre är det med den marknadsföringsmobb som hakat på spelifieringstrenden för att vända den emot oss. Varumärken, lojalitetsprogram, företagssajter – allt ska nu spelifieras i syfte att snärja oss kunder i centralstimulerande feedbackloopar. Det är bara en tidsfråga innan någon hittar ett sätt att förse liktornsplåster med ett beroendeframkallande socialt spellager.
Spelifieringshajpen har, kort sagt, gått bananas. Men det hindrar inte att det är intressant att se hur spelmoment inlemmas i vår vardag på mer subtila sätt, från pensionsfondsval till smarta träningsappar och mellanmänskliga relationer i Facebookformat. För 3D, pekskärmar och rörelsekontroller till trots: vänförfrågan och gillaknappen är tveklöst 2000-talets viktigaste spelmekaniska uppfinningar.
