Betyg: 6 av 6

Vi lever i marknadsföringens tidevarv. Som Klas Ekman och Anders Rydell konstaterar i journalisthandboken ”Byt namn – och andra sätt att lyckas som journalist” duger det inte längre att sitta i ett hörn och vara duktig om man vill komma någonstans. Det gäller även i spelvärlden som, näst efter finansmarknaden, är den bransch som hårdast präglas av hajp och förväntningar.

Fable-kreatören Peter Molyneux har byggt sitt rykte på en matsked fina spel, tre decimeter silvertunga och sju hekto megalomaniska ambitioner. Efter förhandshajpen kring Fable fick han be om ursäkt när det i slutändan visade sig vara blott ett kompetent men ganska ordinärt rollspel. Inför Fable 2 har förhandssnacket varit aningen mer dämpat, men den här gången lyckas Molyneux äntligen förverkliga sina visioner.

Vid första anblick är Fable 2 en mysig, snyggt paketerad saga som spänner från Fylkedoftande idyll till onda, dimhöljda träskmarker och från en barndom som eländig trashank till rollen som mäktig hjälte med ödet att hämnas min systers död. Vägen genom den levande fantasyvärlden Albion kantas av banditer, odjur och ett myller av uppdrag där jag tjänar pengar och erfarenhet som gör mig allt starkare då jag investerar i nya färdigheter och vapen. Med mina val i spelet förändras också mitt utseende. Den unga, smärta, oskuldsfulla kvinna som ger sig ut på äventyr är vid spelets slut en bastant, ärrad kvinna med bis­t­ra drag och blixtrande ögon – ett resultat av bland annat svärd­fajter, blåbärspaj, omoraliskt leverne, och ett extraknäck som smed.

Det traditionella rollspelsskelettet har byggts på med en mängd nyskapande idéer av det slaget, med fokus på spelarens fria val av hur sagan ska arta sig. Man väljer själv om man vill spela kvinna eller man, och under spelets gång kan man träffa partners av olika kön, ha one night stands, få könssjukdomar, föda barn, köpa hus och bilda familj. Det enda av substans som Molyneux utlovat men inte levererar är möjligheten att springa omkring och utföra hjältedåd med växande gravidmage.

Molyneux har dock inympat sin gedigna kunskap om hajpdynamik i spelet. För att bli bemött med respekt i byarna räcker det inte att jag springer omkring och gör goda gärningar. Jag måste odla en image. Som handboken råder byter jag namn från mjäkiga Sparrow till pampiga Lionheart. En trubadur får tio spänn för att komponera en sång om mig, en stenhuggare får uppdraget att skulptera en staty där jag spänner musklerna. I några byar håller jag improviserade föreställningar med dans, vissling och virtuost fjärtande, allt för att bli älskad, få presenter och erbjudas rabatter i affärerna. Det är på det hela taget en träffande allegori i en tid då ingen blir verkligt folkkär utan att apa sig i Stjärnor på is eller dylika narrspel.

Fable 2 är ett smart, fängslande och inte minst humoristiskt spel. Det finns en tydligt satirisk ­dimension i pr-tramset men tillsammans med resten av relationsbyggandet är det samtidigt ett innovativt sätt att skapa en känsla av att mina äventyr i Albion faktiskt har en mening. För om jag dräper ett monster i skogen och ingen hör talas om det, gör det då någon nytta?