”Forza Horizon” vill kombinera oborstad arkadracing med fokuserad simulatorprecision, men lyckas bara delvis. Den stora nyheten är den öppna spelvärlden, ett gott försök att ersätta trista menyer med en friare upplevelse. Mellan loppen kan du titta in hos bilhandlaren eller leta efter sköna skogsvägar. Tyvärr bryts inlevelsen av ständiga laddningspauser och besök i kartmenyn. Grafiken är strålande vacker, men överskuggas av den pojkaktiga inramningen. Här är fullt av grälla neonfärger och tjejer i hotpants. Det rimmar illa med de detaljrika bilmodellerna och den stillsamma spelvärlden.
Samma kluvenhet märks i spelmekaniken. Bilarna beter sig som i en riktig simulator, men loppen kräver busfasoner och våghalsiga omkörningar.
Man längtar ömsom till ”Forza”-spelens realism, ömsom till rena arkadracers som ”Motorstorm” och ”Burnout”. ”Horizon” fastnar i mitten, och når därmed aldrig samma höjder som sina förlagor.
