Med färgstark design och utsökt pussellösning är Fez ett bombnedslag av sagolikt spelskapande. Ett indiespel i retropixligt snitt låter kanske inte så originellt, men för fem år sedan när Fez utannonserades var det nytt. Det har en stil som charmar direkt och jag kapitulerar villkorslöst för dess många smarta idéer.
Man spelar som Gomez, en vit figur vars idylliska byliv i 2D ställs på sin ända när en guldkub uppenbarar sig, och sedan sprängs i bitar. Gomez får då uppdraget att samla ihop alla fragment av guldkuben, annars riskerar verkligheten att brytas sönder. Han ges en fez och kunskapen att se den tredje dimensionen. Från och med nu kan man snurra 2D-världen 90 grader i taget.
Plattformar som var onåbara tidigare blir plötsligt busenkla att ta sig över samtidigt som hemliga dörrar och skattkistor görs synliga om man vrider ett varv. Det är ett simpelt koncept som utförts med uppenbar skaparglädje. Här finns inga fiender utan istället dominerar upptäckarglädjen, tillsammans med plattformshoppande och pussellösning.
Lusten att upptäcka går djupt, för det finns mängder av hemligheter att nysta upp, allt från osynliga avsatser att gå på till gömda skriftspråk att avkoda. Fez ställer även frågor om vår egen perception, men den lekfulla tonen och färgglada stilen gör att spelet aldrig blir pretentiöst. Det är snarare en oförställd och lysande kärleksförklaring till gamla äventyrsspel, omöjlig att inte besvara.
