I ett studentkök ett stenkast från Kungliga tekniska högskolan står en kidnappad GB-gubbe i ett hörn och vinkar. På det smuliga matbordet står en laptop som innehåller ett av bidragen till årets upplaga av Swedish game awards. Det är bara några timmar sedan tävlingens deadline, så det är fyra bleka, trötta men belåtna män som visar upp sitt spel Jarl. Den femte medlemmen, grafikern Sanna Persson, har barrikaderat sig i sitt studentrum, däckad i post-deadline-feber.

Swedish game awards är årets största händelse för tusentals svenskar som drömmer om att jobba med spelutveckling. Tävlingen har vuxit stadigt de senaste åren och den är knuten till en föreläsningsserie där veteraner från företag som Starbreeze och Avalanche studios delar med sig av sina erfarenheter. Den som gör bra ifrån sig kan räkna med uppmärksamhet från såväl nyfikna spelare från hela världen som Sveriges ledande spelutvecklare. – SGA är en enormt bra språngbräda om man vill få in en fot i branschen, konstaterar Pontus Stenetorp som är projektledare för Jarl.

Han har länge drömt om att bli spelprogrammerare. Som 13- åring skickade han ett brev till brittiska spelstudion Rare och frågade vad han skulle göra för att den drömmen skulle bli verklighet. Följaktligen läser han i dag datateknik, programmerar i skolan och på fritiden, och deltar i Swedish game awards. Kompisen Magnus Andermo har varit inne på samma spår – han byggde en spelmotor för förstapersonsskjutare redan på gymnasiet – medan Carl Johan Gustafsson och Mattias Frånberg är passionerade programmerare men nybörjare just när det gäller spel.

Gemensamt för de fyra klasskamraterna är att de drivs av ingenjörsnit, en vilja att hitta smarta lösningar och att bygga all kod bakom spelet från grunden. När de berättar om spelet skenar de ofta iväg i komplicerade tekniska resonemang. – Det kan bli lite nördigt, vi är alla tokiga i optimering och roliga lösningar, säger Pontus Stenetorp. Enligt Shams Jorjani, partneransvarig för Swedish game awards, är bredden enorm bland årets bidrag och kvaliteten högre än någonsin. Många är gjorda av studenter på högskolornas spelutvecklingsprogram, och alla deltagare brinner inte just för programmeringen. En del är mer konceptuellt drivna och vill göra annorlunda saker med mediet. Ett bidrag som rönt internationell uppmärksamhet redan på förhand är spelutvecklarstudenten Erik Svedängs soloprojekt Blueberry garden som utmärks av en unik visuell stil, enligt honom själv influerad av gamla barnböcker och svensk skärgård snarare än japansk/amerikansk spelestetik.

Även Jarl-gänget har valt svenskt tema för miljöerna, även om själva spelet tagit inspiration från Blizzards strategiklassiker Starcraft. Men det är tydligt att deras största iver är förbehållen alla de små, smarta innovationer som ryms i de 25 000 raderna kod, som hur de matematiskt räknar fram hur figurernas armar och ben ska röra sig. – Äldre människor klagar ibland på en sorts död bland ungdomar. Att vi inte engagerar oss i fotoklubbar och klassiska hobbies. Men visst engagerar vi oss, även om de inte känner igen formerna. Det här är vad vi brinner för, säger Pontus Stenetorp.