Den röda tråden för Medal of honor-serien har sedan början varit andra världskriget. Men en makeover behövdes och nu har serien tagits i en annan riktning, till dagens Afghanistan.

Ur flera amerikanska perspektiv följer vi diverse specialtränade grupper med olika uppgifter. Gemensamt för alla är att de anfaller en dal med starkt talibanfäste och att bakhåll väntar bakom varje hörn. Som karaktärerna säger: talibanerna har spioner överallt.

Det är ett kort, linjärt storyläge men spelmekaniskt är det spännande och utmanande. Växlingen mellan olika förstapersonsvyer och skilda spelmoment – från nattsmygande och krypskytte till artilleribestyckning och helikopterskjutande – håller också variationen och intresset vid liv.

Det här är en berättelse som vill engagera men som är fattig och konventionstung. Det amerikanska perspektivet dominerar medan det saknas både intressanta karaktärer och oförutsägbarhet. Dessutom är det tematiskt mycket problematiskt. Den uppenbara stötestenen att det handlar om ett pågående krig är något som utvecklarna inte riktigt vet hur de ska hantera.

Trots det känsliga ämnet förhåller sig spelet som om det handlade om andra världskriget: med distans. Distansen gör det okej att dela ut bonuspoäng när man skjuter fiender i huvudet, och förvandla dödandet till en belönande lek. Undertonen är: det här är inte annorlunda än vilket annat krigsspel som helst. Men det är annorlunda, för här finns inget avstånd till det verkliga kriget.

Det här blir ännu mer påtagligt i flerspelarstriderna online. Där belönas den lojale spelaren med medaljer, uppgraderingar och förbättrad utrustning. Det fungerar utmärkt rent spelmekaniskt, men i sin kontext lämnar det en besk eftersmak och det är svårt att inte tolka det som ett glorifierande av dödandet.

Det närmaste spelet kommer självkritik är att talibaner inte är spelbara, de har bara motståndarrollen. Det skapar en märklig kontrast mellan sololägets fokus på talibanerna och flerspelarläget som inte nämner dem vid namn. Man har valt Afghanistan som scen utan riktig självreflektion och det osar desperat försök att sticka ut i en likriktad genre, att göra ”något nytt” och vara kontroversiell bara för sakens skull.

Medan tjuv-och-polis-lek i sig är relativt harmlöst är det problematiskt att inkorporera en politisk dimension bara för att vara unik i djungeln av förstapersonaction. Det är omöjligt att distansera sig till ett krig som fortfarande pågår och den medvetenheten är närvarande genom hela spelupplevelsen.

Rent spelmekaniskt är Medal of honor bra: det är spännande, omslutande och intensivt. Men hela tiden hänger ett moln av verklighet över upplevelsen. Det som händer i spelet kanske just nu sker i Afghanistan, men där får man inga poäng och kan inte spela om.

Saker som hade fungerat i ett annat sammanhang blir här bara osmakliga. Här förenas krig och nöje i ett cyniskt spektakel som visar på häpnadsväckande inskränkthet hos utvecklarna. Det är inte en rolig lek längre, det finns gränser.