Betyg: 5 av 6

Det saknas inte alver, dvärgar, odöda och drakar i The witchers värld. Men till skillnad från de endimensionella stereotyperna i merparten av all industriellt framställd fantasy i Tolkiens kölvatten (nobla alver, envisa dvärgar och huliganvilda orcher) är även ”ickemänniskorna” i The witcher 2 individer.

Visst, de odöda får stå ut med att porträtteras som klenbegåvat oknytt som ilar omkring i skogarna på jakt efter någon stackars vandrare att sätta klorna i. Men det som präglar alver och dvärgar är framförallt det förtryck de utsätts för från människorna. De lever i getton under apartheidliknande förhållanden i människornas städer, och opportunistiska småpåvar runtom i rikena hetsar människorna mot de andra raserna, för egen vinnings skull. Med obönhörlig logik växer det i gengäld fram militanta gerillagrupper som sprider skräck i människornas tätorter.

Rasproblematik, klassfrågor, maktspel och intriger är hörnstenarna i The witcher 2. Det är också en värld präglad av machoideal. Här finns gott om starka kvinnor – de som kan hävda sig i strid utan att tumma på sina dyra frisyrer och Barbie-kroppar – men det är som stridskämpar, magiker och stenhårda regenter som både män och kvinnor får sitt värde. I ”De norra kungadömena” tycks alla födas i stridsduglig ålder och tur är det, för den här världen är strikt barnförbjuden.

Huvudpersonen, Geralt av Rivia, är en monsterjägare eller ”witcher”. Redan från början är han en kompetent krigare, men under spelet får man tillfälle att vidareutveckla karaktären och bygga färdigheter som svärdkonst, magi och alkemi. Framförallt påverkar det striderna. Antingen blir man en stridis, en besvärjelsekastande trollkarl eller en klurig kemist som med stor expertis blandar elixir och bygger fällor. Man kan också lägga mycket tid på att samla material för att tillverka vapen, rustningar och magiska stenar.

Det är omöjligt att bli bäst på allt, så jag specialiserar mig som svärdkämpe. Efter spelets slut är jag nyfiken på att spela igen och använda mig mer av drycker och fällor. Dessutom har jag under spelets gång valt att liera mig med de frihetskämpande alverna. Nästa gång, tänker jag, kommer jag istället att betrakta dem som terrorister och se hur det förändrar berättelsen.

Det tar ett tag att ta sig in i The witcher 2, men när man väl trängt in i den dunkla fantasyvärlden vill man inte lämna den. Precis som föregångaren är det välskriven, egensinnig fantasy, men utan problemen med långa laddningstider som då saboterade spelupplevelsen. Och allt är tack och lov inte mörker. Här ryms också ädla motiv och en fin kärlekshistoria. Åtminstone har jag valt att spela det så.