Heavy rain utforskar vad man är beredd att göra för den man älskar. Spelet övertygar i de stillsamma scenerna där fadern Ethan Mars försöker återknyta till sin son.
Foto: Heavy Rain (Quantic dream/Sony)
Betyg: 5 av 6
Det enklaste sättet att integrera en berättelse i spel har varit – och är – filmsekvenser där spelaren inte kan påverka händelserna. Man har försökt hitta vägar där spelaren själv är mer delaktig i berättandet – antingen genom att överbrygga gapet mellan klassiskt berättande och mekanik eller genom att skapa en alternativ berättelsestruktur.
David Cage tog redan med sitt förra spel Fahrenheit ställning för det klassiska berättandet. Med Heavy rain cementerar han sin ståndpunkt. Spelet tar avstånd från dominerande spelgenrer och tar istället efter filmgenrer som thriller och film noir. Till sin struktur liknar spelet mer långfilm än ett äventyrsspel. Skillnaderna är hårfina och spelet vandrar ständigt i ett gränsland mellan sin spelnatur och filmförklädnad.
Heavy rain berättar en mörk historia om fyra karaktärers livsöden som vävs samman av tragiska omständigheter. Med skilda agendor följer arkitekten Ethan, privatdetektiven Scott, fotografen Madison och FBI-agenten Norman spåren av den hänsynslösa origamimördaren – som leder dem alla genom brutala, ångestladdade och skakande situationer. Regnet, som öser ned över stadens gator, är både fond och intrigens viktigaste komponent. Den blöta arenan hyser ett mörkt tema: vad är man beredd att göra för att rädda någon man älskar?
Trots filminfluenser i utseende, stil och kontinuitetstänkande – med kapiteluppdelningen som scenmarkör och en karaktärsfokuserad kamera – introducerar Heavy rain en följsam och smart spelmekanik. Interaktionen här skiljer sig beroende på situation: intensiva stridsmoment kräver snabba knapptryckningar medan interaktion med objekt eller andra karaktärer kan innebära skakande av handkontrollen eller långsamma rörelser med spakarna.
Att misslyckas behöver inte heller vara negativt – när Ethan låtsasfäktas med sin son kan man förlora medvetet för att göra sonen glad. Det finns inget rätt eller fel. Karaktärer kan till och med leva eller dö utan att det blir game over – bara annorlunda utfall. Det är en smart och utmanande mekanik vars behållning är att ens handlingar får oanade konsekvenser.
Heavy rain lyckas inte bara överbrygga gapet mellan berättelse och interaktion, det berättar även en gripande och komplex historia om smärtsam förlust. Vissa scener är oerhört laddade och framkallar starka känslor – mest skrämmande är det när Madison försvarslös gömmer sig för mordlystna inbrottstjuvar.
Dessa känslor är även starkt kopplade till spelmekaniken, men när det brister i mekaniken engagerar berättelsen mindre. Det hetsiga viftandet med handkontrollen blir lätt ett frustrerande moment och blottar kugghjulen bakom fasaden. Och att man ibland måste göra saker i en viss ordning är en onödig begränsning som bryter illusionen av frihet och får spelet att kännas bakåtsträvande i all sin innovation.
Trots dessa problem skapar Heavy rain en symbios mellan mekanik och berättelse som gör dramat till en enhetlig och stark upplevelse. Att denna hybrid nästintill sömlöst lyckas integrera en vuxen och seriös berättelse utan att de interaktiva momenten blir lidande gör det till en milstolpe i spelhistorien.
