Betyg: 3 av 6

Har du alltid önskat dig ett tvådimensionellt God of war som handlar om lokalvårdare? Då har du väldigt specifik smak, och din önskan blev just uppfylld.

I Dustforce städar du dig fram genom några av de vackraste banor plattformsgenren någonsin har skådat. Omgivningarna känns smakfullt handmålade, täckta av damm och löv och ekorrar som måste sopas upp. Allt till tonerna av hypnotiserande elektronisk musik.

Kontrollerna är frustrerande, på gränsen till vansinnesframkallande. Utan en handkontroll är det nästan omöjligt att få till den exakthet som krävs för maximal poäng. Och här döljer sig Dustforces största säljargument – och problem. För att ta dig vidare och låsa upp nya banor, utöver det tiotal du har tillgång till från början, krävs just maxpoäng. Varje uppsopad dammråtta och besegrad fiende ökar poängen, varje felsteg och bortslösad sekund minskar den.

Det finns alltså inte plats för minsta misstag. Du måste träna dig till perfektion – på samma sätt som ett arkadspel från 1980-talet. Spelvåldsdebattörerna hade fått vatten på sina kvarnar om de hört vrålen jag utstötte varje gång jag missade ett viktigt språng och tvingades börja om.

För att älska Dustforce måste du älska att bli straffad utan nåd. Själv lugnar jag mitt koleriska blodtryck genom att titta på de inbyggda filmerna som visar de ultimata banlösningarna. Och tackar högre makter för den hypnotiserande musiken.