Betyg: 5 av 6
The elder scrolls 3: Morrowind var en spelupplevelse som jag inte kommer att glömma. Det var en helt okänd fantasyvärld att kliva in i och valmöjligheterna kändes oändliga. The elder scrolls-spelen har alltid handlat om öppna världar, att ge alla verktyg till spelaren att själv skapa sin berättelse.
Skyrim är den nordliga provinsen på kontinenten Tamriel. Det är ett kargt landskap med frostklädd tundra, ödsliga hedar och snötäckta skogar. Längst i söder är det fortfarande höst, men en hård vinter lurar runt hörnet. I hjärtat av Skyrim ligger Whiterun, en prominent plats med en stolt härskare som vägrar ge sig in i det pågående inbördeskriget. Det är en vidsträckt och ombytlig värld, från bitande snöstormar i norr till stjärnklara nätter med norrsken i söder. Även om texturerna ser grovhuggna ut gör den dramatiska naturen varje plats i Skyrim praktfull.
Huvudberättelsen kretsar kring drakarnas återkomst. Den ensamma hjälten är en drakfödd, ett släkte som enligt legenden var de främsta drakjägarna. Men storyn är bara en liten del av allt som finns att göra i Skyrim. Liksom i tidigare Elder scrolls-spel skapar man sig här sin egen berättelse. Att utforska världen och utföra sysslor för den lokala befolkningen är en tillfredställelse i sig.
Det finns enormt mycket att upptäcka, och lusten att göra det verkar aldrig ta slut. Det har mycket att göra med den detaljerade bakgrunden. Varje ort har sin historia, varje ras sina traditioner och fördomar. Det gör Skyrim till en värld att förlora sig i.
Varje plats ställer nya frågor: Varför litar inte nordborna i den äldsta människostaden Windhelm på svartalver? Varför anklagar invånarna i Winterhold den lokala magihögskolan för att ha störtat större delen av staden i havet? Invånarnas öden är minst lika intressanta som drakarnas återkomst, vilket gör Skyrim till ett jordnära hjälteäventyr.
För att göra spelet ännu mer valfritt har det vanliga klassystemet plockats bort och istället förbättras färdigheter ju mer man använder dem. Striderna är kompetenta men svärdsvingande känns tamt när man väl provat på det graciösa och kraftfulla magigalleriet. Den drakfödda hjälten har också särskilda krafter, läten på drakarnas språk, som är effektiva komplement till de övriga förmågorna.
Skyrim är icke-linjärt berättande i sin bästa form. Det är ett äventyr där jag själv bestämmer takten och ordningen i en vacker och karg värld som lever sitt eget liv. Att bara rida ut över hedarna för att se vad som väntar därute – det är ren upptäckarglädje.
