Betyg: 3 av 6
Att ta vid där förra årets mästerverk Dragon age slutade är inte det lättaste. Beroende på spelarens val kunde en och annan karaktär gå död ur äventyret – inklusive huvudpersonen. Skarven över till fortsättningen Awakening blir därför av nöden en smula ospecifik och i vissa fall direkt förvirrande.
Antingen skapar man en helt ny rollfigur, eller så importerar man någon som man använt i huvudspelet. Här antas det hur som helst att man klarat hela Dragon age, räddat världen och dessutom lyckats hålla sig vid liv. Men istället för att leva lyckligt i alla sina dagar vandrar man raskt in i nygammalt trubbel.
Öppningen är onekligen en besvikelse. Efter att ha krigat mot darkspawn-monstren genom hela originalspelet känns det träligt att plötsligt behöva slåss mot några till. Men den som tragglar sig förbi den oinspirerade upptakten kommer snart att bli äventyrslysten igen. Det visar sig att just de här monstren har osedvanligt hög intelligens, plus att de splittrats i två falanger med varsin lika ond agenda. Fantasyvärlden Ferelden är alltså hotad igen – men med lite mer finess den här gången.
Expansionen känns över lag svajig. Lösa trådar från moderspelet förblir lösa och många gamla bekantskaper nämns knappt, medan andra får omotiverat mycket sändningstid. Men i spelmekaniken överglänser Awakening originalet.
En av de mest glädjande och spelförändrande nyheterna är att icke-magiker nu kan använda en energidryck. På så vis får de förnyad tillgång till sina specialattacker under pågående strid, vilket öppnar upp hela det komplexa och taktiska stridssystemet på ett förförande vis. Det har också tillkommit en rad spännande färdigheter till samtliga klasser. Framför allt har svingare av tvåhandsvapen fått nya och välbehövliga möjligheter att göra nytta på slagfältet. Det som tidigare var en i princip värdelös specialisering har därigenom blivit nästan lika gångbart som någon annan vid frontlinjen.
En annan efterlängtad nyhet är att man nu kan bygga om valfri karaktär från grunden. Dragon age – likt andra rollspel – handlar i mångt och mycket om att hitta den perfekta balansen mellan olika förmågor. Att pyssla fram och tillbaka med alla individers färdigheter och egenskaper är fascinerande och blir nästan till ett eget spel i spelet.
Andra finesser är mindre givande. Möjligheten att själv skapa magiska runstenar för att förbättra sina vapen låter trevlig, men är så kontraintuitivt uppbyggd att den bara blir en övning i frustration. Den som ändå framhärdar riskerar att bli sittande med en dyrköpt runsten som utvecklarna glömt att ge några som helst magiska egenskaper. Det är bara en av förtvivlat många buggar som stör upplevelsen i en produkt som inte borde ha passerat kvalitetskontrollen.
Dragon age var alltid dömt att vara ett extremt snårigt spel att bygga vidare på, vilket Awakening tyvärr är beviset på. Behållningen är att man har förbättrat spelmekaniken radikalt på vissa områden. Det uppmuntrar till ett lustfyllt experimenterande, samtidigt som striderna blivit än mer involverande. På sätt och vis har Dragon age aldrig varit så här underhållande – men inte heller så här trasigt och spretigt.
