Du är lönnmördaren Corvo Attano, oskyldigt dömd för mordet på kejsarinnan av Dunwall. Ditt jobb är att rentvå ditt namn och sätta dit de verkliga mördarna. Valfrihet är ledordet i ”Dishonored”. I varje uppdrag ska du oskadliggöra en av stadens korrupta makthavare. Hur du går till väga är helt upp till dig.
Smyger du in genom ett olåst fönster? Betalar du en gangster för att göra grovjobbet? Eller klampar du in genom ytterdörren beväpnad till tänderna? Nöjet ligger lika mycket i att experimentera med olika angreppssätt som att ta sig vidare i spelet. Tack vare utvecklarnas smarta bandesign fungerar det strålande bra.
Spelets verkliga stjärna är spelvärlden Dunwall. ”Dishonored” utspelas i en febrig mardrömsversion av det viktorianska England, där solkiga pubar och skummande ölglas samsas med jättelika oljefartyg, regntunga stadsmiljöer och pestsmittade råttor.
Det är en vacker och detaljerad spelvärld som tyvärr aldrig utforskas ordentligt. Jag vill veta mer om Dunwall, den mystiska valolja som driver kejsardömets ekonomi och invånarnas märkliga religion. Istället berättar spelet en högst traditionell historia om svek och politiska intriger. Slutet kommer plötsligt och lämnar många frågor obesvarade.
Det är synd, för Dunwall dryper av outforskad potential. ”Dishonored” är en mycket minnesvärd spelupplevelse, men med lite mer kött på benen hade klassikerstämpeln varit given.
