Graciöst svärdsklyvande, effektfullt skjutande, romantiserad gotik och cool attityd definierade Devil may cry. 2001 var det stilbildande för genren.

Konventioner som numera är standard i tredjepersonsactionspel härrör från Devil may cry, och därför känns det självklart att de tre första Playstation 2-spelen kommit i en upprustad nyutgåva.

Det första spelet handlar om halvdemonen Dante, som med svepande rock och elegant svärdsteknik, gör upp med sitt förflutna. I de tre spelen blandas mörk gotik med urbana miljöer, och med HD-uppdateringen ser de ännu snyggare ut nu.

Spelmekaniken har däremot inte åldrats lika bra. De halvfasta kameravinklarna är så rigida att fienderna oftare hamnar utanför mitt synfält än innanför. Det är en utdaterad konvention som gör spelet krångligare. Bosstriderna, som redan är hänsynslöst svåra, blir rent plågsamma på grund av kameran. Dessutom är Dantes och de andra huvudpersonernas rörelser stela. Fajtandet, om än fortfarande snyggt, känns trubbigt istället för graciöst.

Men Devil may cry är fortfarande någorlunda roligt. Dantes härligt avslappnade Indiana Jones-attityd avväpnar i de mest udda situationer, och även om berättelserna är platta har de en oborstad charm. Men även med nostalgiglasögonen på får jag ont i huvudet. Åldrad spelmekanik borde ha stått högst på listan för tillputsning i nyutgåvan, inte enbart högupplöst grafik.